Kattjakt är ett virus

En god vän har startat tillsammans med sin sambo en egen kattjakt. Plötsligt sitter jag på andra sidan linjen och säger förnuftiga inlägg i resonemanget. "Jag förstår precis vad du menar."
Att skaffa katt medvetet, det vill säga, kolla annonser och ge sig i väg till katthem är visserligen roligt och underhållande men ingalunda en lätt sak.
Har aldrig svarat på kontaktannonser eller nätdejtat (dejtat, punkt) men jag inbillar mig att det lutar lite åt det hållet.
Du spanar in en illa tagen bild, läser en kort beskrivning, du ringer, bokar tid och träffs. Med förväntningar höga som Everest ringer du på dörren - TA-DAH! Du tar fram noteringsblocket i huvudet och börjar bocka av listan: päls, färg, ögon, karaktär, charm, hur mycket goss, kön, vaccination, kastrering, inne/ute.
"Han är ju söt men verkar han inte lite ko-dum?"
Dejtar du folk inbillar jag mig i alla fall att du har lite tid, ni går på bio, fikar, utställning, dans whatever ochi bästa fall har ni ett prat som indikerar på en eventuell fortsatt romans. Men så länge du inte titulerar dig djurkommunikatör är det ju faktiskt lite som att köpa grisen (f'låt) i säcken. Vad vet du om krabaten du kidnappar och släpar hem i bur? För du vill ju inte enbart att det ska vara ett kramdjur du kan klämma på regniga dagar som soliga, du vill ha intellektuellt utbyte och en vinnande, charmig karaktär att bli underhållen av.

"Får jag ha honom på prov?"

Man pratar om kärlek vid första ögonkastet eller en stark känsla, en gut feeling om det är bra eller inte. Det är inte helt enkelt att avläsa sig själv när både känslor och intellektet skall samsas om tolkningsföreträde. När jag åkte från Nynäshamn sent en fredagskväll för två veckor sedan undrade jag varför jag inte kunde känna "yes!"min gut feeling var helt utslagen. Det finns nog många förklaringar till det.
Kanske det enbart handlade om mina egna förväntningar och att jag var tvungen att komma över dem.
Jag gillar röda katter. Men jag gillar svarta också. Jag gillar katter. Katter som vill kramas typ jämt, som kommunicerar, som visar prov på förståelse, som reagerar när jag säger "Ska du ha tonfisk?". Som vill vara med mig, som är nyfikna, sociala men ändå självständiga.
Jag gillar inte nakenkatter (katter utan päls - så befängt!), perser, spattiga eller tråkiga, högdragna raskatter.
But that´s it.

Jag letade Gribo. Men han var borta och det fanns bara bleka kusiner. Jag tog fram noteringshäftet och kom bara halvvägs i min avbockning. Sorry.
Jag letade Gribo och hittade en liten en som förenade det bästa från både Jum-Jum och Gribo men verkar ändå vara en helt egen individ.
Hon gossar, verkar fatta ordet "tonfisk" och "nej", ligger på skrivbordet, mjölktrampar, nyfiken men ändå lite rädd, busar med givna saker och rivs inte.
Hon är varken inte Jum-Jum eller Gribo. Men jag hittar spår av båda.