Eftersom det mesta i mitt liv rör sig runt päls, tänkte jag att den här sidan skall vara någon sorts tribute till Kungen över alla katter - Gribo. Vi har eller hade en drottning också men henne, svarta Jum-Jum, presenterar jag sedan.
Alla djurägare älskar "väl" sina husdjur, säger att de är bäst i världen och vi har en såååååån fin kontakt. Tittar man sig runtomkring så stämmer inte riktigt det påståendet. Om vi bortser från det mest uppenbara; katter (i det här fallet) som blir övergivna och slängda på den bildligt talade soptippen, så finns här en massa olyckspälsisar som hamnar i situationen "husse och matte har ändrade familje förhållanden" eller "vi jobbar så mycket, har inte riktigt tid" eller "vi väntar tillökning". Jaha liksom.
Jag har inte inblick i alla detaljer, det kanske är förmätet av mig att dömma men för mig, i min värld har dessa människor förbrukat möjligheten att använda sig av uttrycket: min katt är bäst! Han/hon är såååå fantastisk. Vad vet du om det? Och är det så - behandla katten därefter!
Alla djurägare älskar "väl" sina husdjur, säger att de är bäst i världen och vi har en såååååån fin kontakt. Tittar man sig runtomkring så stämmer inte riktigt det påståendet. Om vi bortser från det mest uppenbara; katter (i det här fallet) som blir övergivna och slängda på den bildligt talade soptippen, så finns här en massa olyckspälsisar som hamnar i situationen "husse och matte har ändrade familje förhållanden" eller "vi jobbar så mycket, har inte riktigt tid" eller "vi väntar tillökning". Jaha liksom.
Jag har inte inblick i alla detaljer, det kanske är förmätet av mig att dömma men för mig, i min värld har dessa människor förbrukat möjligheten att använda sig av uttrycket: min katt är bäst! Han/hon är såååå fantastisk. Vad vet du om det? Och är det så - behandla katten därefter!
Jag fick Gribo i vuxen ålder. Han kom till mig när han var 7 år. Gribo (eg.Greebo) var döpt efter en litterär förlaga, vars namnstavning jag inte blev bekant med förrän långt senare. Då var stavningen G-R-I-B-O redan djupt inpräntat i mitt sinne. För mig blev det signifikant, att när han var hos mig var han Gribo. Och när han var hos sin förre ägare under min semester (vi hade delad vårdnad) intog han antagligen sin gamla roll- med allt vad det innebar- och fick heta Greebo en månad eller så.
Gribo flyttade in till mig och Jum-Jum efter några besök. Han fanns sig snabbt tillrätta i min säng. Varje dag busade katterna på mattan så tussarna flög, och samsades i korgen med varm tvätt.
Gribo var lite mer försiktig än tomboyen J-J. Han följde med henne ut i korridoren, men ett hastigt ljud fick honom att springa in i lägenheten igen. Jag tänkte på det rädda lejonet i Trollkarlen från Oz.
Han följde med till Älta, i bur på bagagevagn tillsammans med JJ. I Älta låg han mest och gäste i solen. När så JJ begav sig på korta och långa promenadstråk, stannade han kvar på tomten. Han lämnade aldrig gårdsplanen. Det var inte hans stil.
Gribo flyttade in till mig och Jum-Jum efter några besök. Han fanns sig snabbt tillrätta i min säng. Varje dag busade katterna på mattan så tussarna flög, och samsades i korgen med varm tvätt.
Gribo var lite mer försiktig än tomboyen J-J. Han följde med henne ut i korridoren, men ett hastigt ljud fick honom att springa in i lägenheten igen. Jag tänkte på det rädda lejonet i Trollkarlen från Oz.
Han följde med till Älta, i bur på bagagevagn tillsammans med JJ. I Älta låg han mest och gäste i solen. När så JJ begav sig på korta och långa promenadstråk, stannade han kvar på tomten. Han lämnade aldrig gårdsplanen. Det var inte hans stil.
Efter ett tag hemma hos mig utvecklade han fyrtass-massage. Gribo mjölktrampade i vad som verkade vara timmar. Varje kväll gav han mig en omgång på ryggen. Ett sätt om inte annat att mäta kloklippardags. Ibland härjade han runt i hårbotten så man vaknade med en jättetova i nacken.
Det jag upptäckte tämligen omgående med Gribo, var att han var mer än en katt. Ibland när vi låg i sängen, mittemot varandra, kändes det som om det var en människa därinne, där bakom ögonen. Han var intelligent, förstod vad jag sa, hängde med i resonemang, förstod när jag förklarade vad jag skulle göra: skillnaden mellan ärenden, resor och jobb. Jag förstod att han förstod mig. En slags överenskommelse. Jag har träffat katter både förr och nu och inte en gång har jag känt den där mänskligheten bakom kattfasaden. En total närvaro och intelligens. Funderingar och tankar.
Jag förstår nu att det är den här kontakten som gör att jag har sörjt så ofantligt mycket, och de som inte har djur eller upplevt något liknande kan inte förstå detta. Vilket jag heller inte kan begära.
På nåt naivt sätt verkar man tro att allt ska vara för evigt. På det viset är vi människor vampyrer. Å andra sidan lever vi emellanåt som om var dag vore den sista.
En dag förra sommaren när jag satt på mammas altan i Vittjärv, for det över mig att nåt var annorlunda. Att allt som jag såg det just då skulle förändras. Att den stora tomheten stod inför dörren. Jag satt på en madrass och sa till mamma att det är så mycket jag vill göra att jag blir stressad. Jag vet inte var jag ska börja. Eller fortsätta. Jag trodde då att det kanske handlade om mamma. Att mamma blev mer och mer frånvarande i sin sjukdom. Att det kändes mer och mer som om jag var ensam.
En dag förra sommaren när jag satt på mammas altan i Vittjärv, for det över mig att nåt var annorlunda. Att allt som jag såg det just då skulle förändras. Att den stora tomheten stod inför dörren. Jag satt på en madrass och sa till mamma att det är så mycket jag vill göra att jag blir stressad. Jag vet inte var jag ska börja. Eller fortsätta. Jag trodde då att det kanske handlade om mamma. Att mamma blev mer och mer frånvarande i sin sjukdom. Att det kändes mer och mer som om jag var ensam.
I mitten av augusti förra året insjuknade Jum-Jum i vad som skulle visa sig vara njursvikt. En vecka senare var hon borta. Min svarta lilla livskamrat, min första katt, som jag hade delat så mycket med, försvann helt plötsligt. Jag började spökhöra hennes pingla, såg konturerna av henne i ett par svarta byxor slängda på golvet. Gribo la sig under sängen och tycktes sörja och jag gjorde detsamma framför dataskärmen. Vi hade lite svårt att mysa ihop. Jag fick nästan dåligt samvete och tänkte: vad hade gjort om jag hade fått välja. Kom ihåg filmen "Sophies val". Hur en kvinna under pistolhot (andra världskriget) var tvungen att välja mellan sin son eller dotter.
När den mest akuta sörjetiden tonade ut, kröp han fram och la sig på skrivbordet under lampan. Allt var inte som vanligt. Nu var trojkan en duo.
På mycket kort tid tycktes kontakten fördjupas ännu mer. Märkte mer och mer hur ogärna jag ville göra något utanför min egen lägenhet. Jag ville i princip bara jobba, sitta vid datorn och ungås med min "sambo", min Gribo.
När JJ gick bort, försvann en stark karaktär och en hel mängd med aktiviteter som bara hörde henne till. Jag saknade inte bara hon, hennes päls, lukt och hennes tassar i mitt ansikte, hennes mjau och starka vilja, jag saknade det bara hon och jag gjorde ihop. Precis på samma sätt hände det med Gribo men helt plötsligt var jag totalt själv. Ingen alls. Ingen att trösta mig med som jag hade tröstat mig med Gribo när JJ och mamma försvann. Plötsligt fick Gribo ta allt. När han dog, dog Jum-Jum och mamma en gång till. Och den kommande sorgen över att riva upp mitt föräldrahem rann också över mig som en chockvåg dagarna innan påsk. Precis när Gribo dog, revs allt sånt upp. En gång till.
Gissa om påsken går till historien som den hemskaste i mannaminnne. Snacka om långfredasstämning.
KattJesus dog!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar