9 juni Funderingar på en skolgård

Några funderingar runt studenten - nu när det har sjunkit in.

Jag stod alldeles nedanför scenen, på skolgården på Nacka gymnasium.
Vi stod i skuggan av gigantiska träd och tittade oss förvirrat runt omkring.
Det var packat med folk.
Packat.
I solskenet vajade mediokert formgivna skyltar.
Grattis Anna, Malin och Oskar och så någon suddig färgbild från tidigt 90-tal föreställande en formlös och leende unge med alldeles för tunt, skandinaviskt hår.
Skylten jag hade gjort var givetvis snyggast. Om inte annat såg man den tack vare den turkosa färgen. Och ungen på bilderna... ja, jag är jävig.

Så kom studenterna.
Två tusen till antalet slussades de i omgångar likt fångar till gaskammaren, från scenens baksida. De något cider-förfriskade ungdomarna snubblade uppför trappen, upp på golvet: tjejerna med nyinköpta högklackade sandaler dinglade i händerna. Killarna tog stora kliv rakt över scenen, alla iförda i mörka kostymer.
Samtliga flickor hade vita, extremt korta klänningar och alltför många såg fetare ut än behövligt - så illa satt plaggen.
Och tjejerna skrek som sirener.
Vad de skrek.
Ljudet var ihållande.
Och alla studsade upp och ner.
De tittade samtidigt lite förläget på varandra med en min som sa: "Visst var det så här vi kom överens att vi skulle göra".
Detta skumpande upp och ner till tonerna av studentsången, framförd av skolans ihopskrapade miniorkester, fick somliga flickor att hålla hårt i de axellösa klänningarna så de inte gled ned över bysten. Samtidigt gled kjolskörtet upp.
Dessa rosa trosor jag skymtade var en förfärlig syn.
"Fy fan vad vi är bra!" tjoade de.
Nja, håller inte med.