7 juni Hungrig, glad och tacksam!

Var tionde barn i Sverige lever i fattigdom, skriver tidningarna.

När en sån här nyhet kablas ut, brukar det vara en viss grupp som fnyser rejält.
Det är i regel de välgödda medelklassarna. De blir nämligen väldigt provocerade av ordet fattigdom.
(De vill egentligen inte veta att folk har det sämre än vad de tror, det är vad jag misstänker).

Ordet "fattigdom" förknippar de med papperslösa romer eller uthungrade afrikanska barn med flugor i ögonvrån.
Har man nåt den nivån, då har man rätt att - ja, vaddå? - bli tyckta synd om?

Fattig går att definiera på olika sätt.
Man kanske först ska komma överens om att jämföra med den rådande standarden i det egna landet.
En jag talade med (och jag häpnande) sa med eftertryck att så länge man hade TV och kanaler kunde man inte tala om att vara fattig.
Jag försökte försiktigt säga att (arbetssituation gjorde att jag inte kunde vässa mina ord) det kanske bland annat kunde förklaras med att det var ett enskilt inköp (som kanske till och med gjordes innan ekonomin rasade).
Hon sansade sig något.
Jag har hört andra som har varit i Den Riktiga Slummen, på andra kontinenter, som förvånas (förfasas) över alla TV-apparater runt om i skjulen.
DET har man minsann råd med - fnyser de.
En värdig fattignisse ska vara hungrig, glad och jävligt tacksam!

Det finns ju mer att säga om detta men jag slutar här - medan jag är oirriterad!