"Man skulle kunna lägga ned så mycket tid på att kommentera hur folk strechtar" säger en kvinna på gymet. Förlåt men en sån där typ som skall lägga sig i, fast kamouflerar med att "hon bryr sig".
"Man kan också bara låt folk vara", säger jag och rullar över på andra sidan och fortsätter med mitt.
Jag hade en kompis förut som hela tiden skulle uppfostra folk på stan. Jag har nog berättat om henne. Som helt oprovocerat kunde råskälla på folk: "uppfostra din hund, för i helvete", sa hon en gång när en liten skithund började skälla av ren förskräckelse när hennes gigant till bouvier traskade förbi. Eller som den gången när vi gick vi i Haga-parken med hennes vovve och en cyklist swischade förbi: "Använd ringklockan, för fan!"
Den är trasig, ropade cyklisten förskräckt.
Det är nåt självgott men såna människor. De går liksom igång på sitt eget sätt att vara.
Kvinnan i gymet var tackochlov inte i närheten av Haga-damens uppfostringsstil men hon tryckte på några knappar helt enkelt.
Är jag extra känslig?
Nej, för idag kom jag i samspråk med en annan tjej. Hon gav mig otroligt värdefulla tips. Det var ett samtal och ingen uppfostran.
Det är skillnad det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar