11 okt Choklad-bekännelse

Väl hemma kommer det att kännas som jag vände på klacken. Har jag varit här överhuvudtaget?

Besökare i Stockholm, som tar sig fram med tunnelbanan säger ofta att de inte får ett grepp om stan. Man går ned vid en station och upp i en annan. Utan att förstå hur de två platserna förhåller sig till varandra.

Första gången jag var i Stockholm på eget bevåg, rände jag runt i stan med Ditte & Anette. Ditte bodde i Enskede och Anette i Akalla. Ingen hittade. Vilket var svårt för mig att förstå. Infödda Stockholmare och ingen verkar ha varit inne i stan på egen hand. Vad jag glömde bort var vår ålder (typ 15 år) och att de alltid hade varit inne i stan i sällskap.
När vi skulle ta oss från T-centralen till Hötorget, tog vi tunnelbanan för vi hittade inte helt enkelt.
Och en dag när vi steg av i T-centralen, gick vi upp mot fel uppgång och hamnade på Vasagatan.
Var faaan är vi?

Lite så är det med London. Man stiger ned i ett ställe och upp nån annanstans, utan att veta hur det hänger ihop. Det är på de långa avstånden. Annars går man.
Som jag gjorde i går, i Camden. Jag var på fötterna i princip från tio till fem.

Jag har en annan sak att erkänna: jag har ätit choklad. Två gånger!