En av mina vänner stod länge och väntade på ett besked angående ett jobb. De drog ut på det i det oändliga och min kompis väntade och väntade. Men visade klart och tydligt hur gärna hon ville ha jobbet. Hon lät det inte bara vara med en ansökan och inget samtal. Nej då. Hon ringde och pratade med dem personligen flera gånger och var på anställningsintervju som, inte helt oväntat, verkligen gick bra.
Naturligtvis blev dett så att hon som oss alla andra, hamnade i transithallen, oförmögen att göra nåt vettigt än bara vänta, hoppas, vänta, hoppas. Så sa hon igår att nu har det gått så länge att jag tror inte jag får jobbet och mycket riktigt - stenhård konkurrens och hon halkade på målsnöret. Det behövdes målfoto för att avgöra.
Så jävla pisstråkigt.
Det är bara ta nya tag. Lära av idrottsmänniskorna och ställa sig upp och försöka igen.
Men det är det här med att vänta. Hur ska man förhålla sig till det?
Ska man så frön, härs & tvärs, speeddejta fast med jobbansökningar. Ser de inte igenom det då? Det är som ett godtyckligt fältslag som aldrig verkar gå att vinna.
Det är sol ute i dag fast det blåser lite kallt. Målarna är klara med mitt fönster så nu försöker jag båda upp kraft att putsa det medans världens största tvätt rullar runt i källaren. Men jag är verkligen trött i kroppen. Jag har ju ökat på passet lite med tre makiner. Känner av träningsvärk på grund av det; axlar och armar. Trots detta bytte jag bara skor när jag kom hem och gick i Bellvue-parken en timme. Tyvärr måste jag säga att skavsåret från skorna inte går bort så i värsta fall måste jag köpa nya.
Alltid dessa utgifter.
Även om mina är små.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar