Jag sitter i pyamas, dricker kaffe och laddar upp bilder till Året Runt. Hann trots pressat schema. Idag väntar en lång arbetsdag. Och det regnar ute. Rugg.
Imorgon väntar en annan spännande dag. Då ska jag"provjobba" på galleriet. Det borde gå bra men man är ju alltid lite försiktig i början, som i alla nya situationer. Det är en kamera jag inte känner till, Canon, jag är ju som bekant en Nikon-girl. Det är en sak att "hitta" i sin egen dator och efter egna, väl upptrampade stigar.
Igår kväll slog det mig, när Johan pep förbi med diabilder som skall mot ersättning inskannas, att jag inte har fördjupat mig i Lightroom. Jag använder Adobes bridgeprogram. Hoppas inte det får mig att snubbla.

Igår på trean snubblade jag dock in på ett program som fick mig att må illa av olika anledningar. "Generation fett".
I USA - var annars - finns en kvinna vars enda ambition är att bli världens fetaste. Hm... Vid sin sida har hon en dominant man som matar henne, nästan bokstavligen. Hans ambition är att göda henne. Båda två är med på hela rollspels-upplägget. Hon intar en undergiven roll när han är typ i närheten.
Emellanåt klär kvinnan av sig, han fotograferar och bilder läggs ut på internet. För där ute finns fans som hejar på.
Det här är helt groteskt.
Sakligt och välformulerat berättar kvinnan, Donna som hon heter, hur hon äter, hur mycket hon äter, sina tankar runt det hela. Hur hennes mamma gödde henne när hon var lite för att lilla Donna inte skulle lida brist på mat som mamman själv hade gjort när hon växte upp.
Är det bara jag som ser att denna stackars kvinna behöver samtalsterapi?
Inte bara det. Hon har två barn, en son på tolv år och en dotter på 1,5. Pojken får hela tiden backa upp mamman med hjälp för hon är i princip för tjock & orörlig att ta hand om sina barn! Åsså vill hon bli större. Helt sjukt. Inget annat. Sjuk situation.
Varför vill man frivilligt hamna i den här situationen? Eller mörkar Donna djupa sår så effektivt att vi sitter och undrar om hon och hennes man är dum i huvudet snarare än att de behöver hjälp?
Detta fenomen - de är nämligen inte ensamma - att män (verkar alltid vara män) dominerar kvinnor genom att göra dem orörliga och beroende av männen kallas feeder. Männens roll är "feeder".
Fatta vad sjukt.
Och vad växer barnen upp i för situation?
Det enda sättet att göra det här begripligt är att erkänna att Donna i det här fallet bär på djupa obearbetade sår, liksom hennes man. Varför finns det här behovet? är en fråga som inte besvaras.
Tar under tiden ett steg tillbaka och inser att det är freakshow. Precis då slutar programmet.
Det som är fascinerande i det stora hela är hur amerikaner är programmerade till att i alla lägen slå sig för bröstet och vara stolta över sin situation. Att aldrig visa sig svag eller ha fel.
Oavsett om de har skitjobb, blir illa behandlade så påstår de alltid med sin självgodhet och påtvingade självklarhet att det alltid är ett aktivt val de gör.
"Jag vill det här"-liksom.
Som om de är med i världens största sekt och vill bli slagna.
Skulle inte tro det.