Försökte göra clownbilden större men då blev det bara error. Ibland gillar jag inte teknik. Och ibland ogillar jag tekniknördar som inte fattar på vilken nivå jag befinner mig på.
Gillar uttrycket: Explain it to me like I´m six year-old.

I korridoren hör jag byggjobbet rassla. Förrut var det ett trevligt ljud nu är det bara störande.
Det börjar bli kallt. Dags för duffel. Men vilken duffel räcker till samhällets kyla? Det här är bara början... Vem kommer att ha råd med fotograferade reproduktioner framöver?
Hittade ett jobb på Platsbanken igår. Fotojobb som vänder sig till "typ studenter". Man behövde knappt nån kunskap. Redan där blir man misstänksam. Som vanligt jobb betraktat var lönen OK men som fotojobb...
Imorgon ska jag på resa igen. Vi ska åka tåg och Rödluvan ska med. Jag vet inte riktigt vad hon tycker om det. Nåt man måste genomlida för att få vara med.
Det finns mycket som man måste genomlida för att få vara med. Kallas för att investera i sig själv. Nån annan lär ju inte göra det!
Idag är en dag då jag inser hur lite jag vet. Hur lite jag lyckas fånga och verbalisera vad jag vet. Hårddisken är full. Petar jag in mer kunskap är det nåt som obönhörligen försvinner. Allt lagras bara på skrivbordet. Mitt arkiv är begränsat men säg det inte åt nån.
Jag har i alla fall diskat och ätit min bacon & ägg. Törstig. Det är det man blir. Och mindre.

Min fantastiska katt ligger på skrivbordet och försvårar allt jag tar mig för. Plöjer genom bilder igen. Det tar aldrig slut. A photographer´s job in never done. Om det inte vore för min onda axel. Tar micropauser emellanåt. Just nu har jag lunch. Två ägg och majonäs. Så nu kan jag fortsätta. Måste bara få skriva av mig i alla fall.
En fundering: man försöker vara rak när det kommer till uppdragsfotografering. Ju mer proffsig en kund är desto tydligare är direktiven och missförstånd och extraarbete existerar inte. En kompis till mig hamnar ofta i situationer där hon är superrak men de hon samarbetar med är bara off och hajar ingenting.
Ofta innebär strul och privatpersoner dåligt betalt och man kan ju undra varför man hamnar i sånt träsk.
När jag jobbade på SvJ hade jag hand om en tre tycker-spalt. För varje nummer var det en ändlös jakt på kända människor. Vårt telefonregister var märkbart begränsat så det blev TV-profiler man fick förlita sig på för att höja stjärnglansen.
Om frågeställningen rörde ett särskilt ämne, var det tacknämligt att hitta en yrkesgrupp som matchade. Spektakulära yrken var poppis också.
Kompositör är kanske inte så spektakulärt men klingar lite roligare än banktjänsteman. Så jag ringde en mycket gammal och dåmera avlägsen kompis. En gammal polare från musiklinjetiden, som kan titulera sig som kompositör.
Frågeställningen var enkel men jag kommer inte riktigt ihåg vad det gällde.
Hur som helst: nu började jobbet. Han var petig och det måste bli alldeles rätt, han förhalade svaret, ville återkomma. Strul, strul. Vad jag borde ha kommit ihåg var hur förbaskat tjorvig den här killen var redan då det gällde.
Tillslut fick jag ur honom ett svar. Då var det en foto kvar. Kan du skicka ett? Då började nästa strul. Tillslut drog han ut på det, över deadline, att jag bad honom att komma förbi min lägenhet med bilden (han jobbade alldeles i närheten). Men se det lyckades han inte med så jag fick stryka honom och lösa skiten i vild förtvivlan. DÅ leverer han och jag sa irriterat att nu var det redan löst tack för hjälpen.
Sen dess har vi inte hörts av.
Jävla strulputte.
Ibland är privatpersoner så mycket struligare än proffsen.
Och nu är jag inmålad i ett hörn. Gör allt för att slippa ta i det ett andra varv men nu är lunchen slut.

Det gäller att förbereda sig

Skissar inför en stor plåtning som jag och Johan ska genomföra. Nervös. Inte för själva plåtningen men allt rådd runtikring. Skrev offert nu på morgonen i pyamasen. Hur ska man tänka?
Både jag och Johan har diverse frågor: det är massor med kläder som skall fotograferas - kommer tiden att räcka till? Förstår företaget vad kostsamt det är? Just nu ligger notan på 90 000 kr... och då har jag bantat den.
Men att förbereda sig kan man bara göra till en viss gräns.
Och vad olika ens förberedelser kan vara. Vi ska försöka skissa på allt som skall hända, så man inte missar nåt.
Andra åker på slaktkurs av kaniner över en helg.
"Man måste ju förbereda sig". Jag undrar stilla: inför vaddå? Väntar med spänning på den fortsatta blodiga berättelsen...

Tänk, när det finns utrymme för att skjuta upp saker så gör man det så gärna. I alla fall jag. Det regnar ute och min skissade plan var att åka med clownbilden till Wollmar Yxkullsgatan på Söder. Söder har aldrig känts så här långt bort. Till söder ska jag ändå lite senare idag. Och titta på en studio. Nämde jag att jag bara vill vara hemma? Städar i datorn och axeln värker. Inte så mycket annorlunda än för en vecka sedan.
På tal om planer: varför har man såna när de ändå alltid verkar grusas?
Åker till Varberg till helgen och just nu - håller med syrran - kunde jag lika gärna stanna hemma. Lusten flög liksom ut genom fönstret. Det kommer säkert att regna som fan och brorsan, tja, han jobbar hela den helgen. Jättekul.
Jag levererar clown imorgon. Eller eventuellt senare idag. Nu vill jag bara...

Idol, Abba och noll koll

Idol fortsätter. Abba-tema. Jag älskar ABBA. Men att kalla deras låtar för "enkla"... Herre gud, då har man betyg två i musik. ABBA:s musik är allt annat än enkel.
Varma, sköna och härliga LouLou åkte ut. Hängde löst gjorde de som var mest svala och de som öppet sa sig inte kunna musiken alls. Det låg dem i fatet.
Det som på skrivbordet såg ut att bli en trist cover, funkade fantastiskt bra. Min favorit rock-Robin gjorde den totalt uttjatade "Waterloo" med bravur.
Jag har sagt det förr och säger det igen: Johan Palm kommer tvåa men vinner?
I övrigt vill jag drälla på stan - som man gjorde förr - men jag har ingen att drälla med. De flesta bor nån annanstans, är upptagna eller abra hatar att gå på stan. Inte ens en liten repa kan de tänka sig. Jag går själv.

Kändisfixering

Vi lever i en tid då vi är kändisfixerade. Om det kan man säga mycket. Som grupp är de tämligen ointressanta. Det är alla grupper egentligen. Det är individerna som räknas.
Häromdagen intervjuade Malou Anders Bagge (Idoljury), Peter Siepen och Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson i sitt program Efter tio.
Då slår det mig: det är därför det finns en dragning till "dom" - kändisarna. Många blir nämligen kända för att de har starka personligheter, har utstrålning och karisma, har spännande anekdoter i biblioteket och är helt enkelt lite mer witty än resten av oss. Kort & gott: underhållande.
Därmed inte sagt att alla kända personer är begåvade med detta. Det är ju heller inte så att alla normalfuntade svenskar med vanligt kneg är i avsaknad av humor.
Det står bara klart för mig vilken personlighet som får mig att le bredare - den som underhåller mig.
Jag gillar Bagge & Babsan otroligt mycket. De är två varma personer fulla med humor. Peter Siepen är ett litet spektakel i sig. Ganska witty, förmodligen bright också. Men jag blir glad att se att nån väljer att spöka ut sig än att gå omkring på gatorna och se svart/grå ut. Som jag själv.
Jag saknar mig själv. Den biten av mig själv som färgade håret med puckfärg och sydde egna kläder.
Nu omger jag mig med tråk, den tråk som jag kanske förtjänar.
Men en 42-åring med rosa hår och stay-ups och kortkjol - jag vet inte om jag skulle orka med kommentarer.
Jag vet inte ens om det är de kläderna jag vill ha.
Jag bara väljer att bli glad när jag ser andra ha dem. Glad istället för provocerad.
Så jag kanske är lite kändisfixerad. alla fall de med personlighet, humor och karaktär. Kanske saknar jag bara ett bollande samtal, en volleyboll-match med roliga kommentarer.

Hoppsan! Missade två dagar igen. Hur gick det till? Beji sov över. Vi tittade på norskt uppror och amerikansk skräckis. Den fösta var linjär och småtråkig den senare äcklig, visuell och totalt osammanhållen. Sparar den för inspiration till bilder. På slutet var en tvist som vi båda gillade skarpt. Men motivet? Brukar saknas.
Musse på Ön - har vuxit till en riktig bjässe. Har inte sett honom sedan i somras. Måste ses in real life. Han är hur gossig som helst. Han pussade mig. När jag kom hem pussade Rödluvan mig. Hon kände nog lukten av Mr Musse.
Har börjat kolla lägenheter och nej, har inte fått nåt "officiellt" meddelande men det behövs ju inte. Tapeter talar sitt tydliga språk. Jag har varken tid eller ork att ta i det här nu. Jag ska mobilisera kraft att samla ihop all nödvändig information som behövs vid ett byte. Ska göra en kalkyl på hur mycket högre hyra ANDRA anser mig kunna betala. Så utgår vi från det. Det är tydligen så man "måste" göra.
Man lär så länge man lever. Dagens plattityd. Nu ska jag ut hur lägenheten och hämta min clownbild. Sen ska jag skrämma bortskämda ungar!

Snart uppe i sadeln igen

Det som kännetecknar en framgångsrik sportman/kvinna är hur snabbt och ofta de studsar tillbaka efter ett nederlag. Jag antar att det inte finns nåt utrymme, om du befinner dig på proffsnivå, att dwell upon förluster.
Jag är ingen sportmänniska men jag kan och tar till mig tekniken. Men först ska jag som den icke-robot jag är, vara förbannad ett tag till.
Jag måste få landa.
Sent igår kväll fick jag ett mail från hon som håller i Fotomässan. Som bekant hade jag ju valt bort den aktiviteten men när så hon spontant ger mig respit, ja, då måste man ju vara med! Det blev clownbilden här nedan. Packad & klar är den ivägskickad till Crimson. Blev lite dyrt med montering på kapaplatta och allt men hey, hur ofta ser världen mig som en opålitlig, elak clown med ondeskefulla planer?
Vaknade imorse och sa till Luvan. Vi blir kvar här ett tag till. Och snart ska jag shoppa på Ullared.
Och sedan, gott folk, när ni trampar runt i regn och vattenpölar, ska jag jobba mig svettig på holmarna ute i Atlanten.

Jag har fått uppskov att lämna in bild till Fotomässan. Uppskov fast jag inte har begärt det. Ibland har man tur. Så jag gjorde färdig den elakaste clownen. Den som blir uppretad när hon blir illa behandlad. Det är en sån clown. Med långt minne...

Elak clown & Apocalypse now

Vissa människor lockar fram den elaka sidan. Så här ser den ut.

Jag har klippt mig idag. Det är inte för kort. Jag dricker kaffe och pustar lite i bildhantering. Egentligen är jag känslomässigt dränerad och utpumpad efter de senaste dagarnas dramatik runt den där jävla lägenheten. Om jag inte var "fueled by bacon" hade jag tippat för länge sedan.
Jag vet inte var det här slutar. Frankly, my dear I don't care. Jodå. Det gör jag visst.
Det som är surt i allt det här, om vi bortser från själva hanteringen av odöda är att privata hyresvärdar kan tydligen bete sig lite hur som helst.
Man blir granskad in på bara trosan, ifrågasatt, och tydligen är det så här, i varianter, lite var stans.
Vi frilansare må vara fågelfria men vi är ett säkert byte när paragrafryttarna dundrar in.
Låg på sängen i mellanakten och gossade med Rödluvan och funderade på om det alltid kommer att vara så här. Att vid eventuellt byte uppmanas att kopiera en jädrans massa papper för att i slutänden bli ändå bara bli ratad med ett falskt leende.
Så man kan säga att tillvaron är lite tom just nu. Så mycket energi har gått till att bestrida deras inofficiella beslut. Nu måste jag omgruppera soldaterna för att ta nästa strid. För det är alltid en jävla strid.

...åh, vad skönt att ha en ledig kväll. Inget som skaver mer än idioter i bostadsstyrelse. Nåja, jag har gjort vad jag kan. Que sera, sera, kan man säga när man ansträngt sig så att svetten lackar. VAD BEGÄR DOM?! kan man undra. Är det personligt?
Hade jag varit av minoritet hade jag kunnat åberopa diskriminering. Vad kan jag hitta på nu?
Jag har en plan, Stickan...
Plan B from outer space.
Iona utan plan B är som kaffe utan kopp.
Omöjligt!
Snart kommer bilder.
Och jag - älskar min dator, mitt internet, min katt och mina dynamiska arbetstider.
Nöjd.
Oops! Det fick man visst inte säga. Då är man OAMBITIÖS!
Don't think so.
Annars skulle jag inte sitta här.

...i övrigt: har sedan förra veckan planerat vininköp idag. Tittar på Top model och tänkte snart övergå till dansband på TV. Got to see!
Redhood hasar omkring. Hon fick lite lax av mig. Vem kan motstå en katt med huvudet på sned? Hon är snyggast i världen!

Världens bästa filmreplik är denna och summerar dagen således: Marcus Brody säger till Indiana Jones pappa, spelad av Sean Connery.
"Well don't you see? The pen is mightier than the sword!"

Styrelsen i detta hus vet inte vem de triffle with. Av en ren och skär slump har jag fått reda på att de som står EFTER mig i den berömda jävla lägenhetskön redan har fått välja tapeter! Har någon kontakta mig och berättat? Svar:nej.
Nu har jag formulerat ett brev väl värd att ramas in på väggen. Detta efterföljt av ett telefonsamtal vars vässade egg skulle kunna skära i diamanter.
Härskarteknik.
Här kommer svaret!
It is not over until the fat lady sings.

Jag sitter i pyamas, dricker kaffe och laddar upp bilder till Året Runt. Hann trots pressat schema. Idag väntar en lång arbetsdag. Och det regnar ute. Rugg.
Imorgon väntar en annan spännande dag. Då ska jag"provjobba" på galleriet. Det borde gå bra men man är ju alltid lite försiktig i början, som i alla nya situationer. Det är en kamera jag inte känner till, Canon, jag är ju som bekant en Nikon-girl. Det är en sak att "hitta" i sin egen dator och efter egna, väl upptrampade stigar.
Igår kväll slog det mig, när Johan pep förbi med diabilder som skall mot ersättning inskannas, att jag inte har fördjupat mig i Lightroom. Jag använder Adobes bridgeprogram. Hoppas inte det får mig att snubbla.

Igår på trean snubblade jag dock in på ett program som fick mig att må illa av olika anledningar. "Generation fett".
I USA - var annars - finns en kvinna vars enda ambition är att bli världens fetaste. Hm... Vid sin sida har hon en dominant man som matar henne, nästan bokstavligen. Hans ambition är att göda henne. Båda två är med på hela rollspels-upplägget. Hon intar en undergiven roll när han är typ i närheten.
Emellanåt klär kvinnan av sig, han fotograferar och bilder läggs ut på internet. För där ute finns fans som hejar på.
Det här är helt groteskt.
Sakligt och välformulerat berättar kvinnan, Donna som hon heter, hur hon äter, hur mycket hon äter, sina tankar runt det hela. Hur hennes mamma gödde henne när hon var lite för att lilla Donna inte skulle lida brist på mat som mamman själv hade gjort när hon växte upp.
Är det bara jag som ser att denna stackars kvinna behöver samtalsterapi?
Inte bara det. Hon har två barn, en son på tolv år och en dotter på 1,5. Pojken får hela tiden backa upp mamman med hjälp för hon är i princip för tjock & orörlig att ta hand om sina barn! Åsså vill hon bli större. Helt sjukt. Inget annat. Sjuk situation.
Varför vill man frivilligt hamna i den här situationen? Eller mörkar Donna djupa sår så effektivt att vi sitter och undrar om hon och hennes man är dum i huvudet snarare än att de behöver hjälp?
Detta fenomen - de är nämligen inte ensamma - att män (verkar alltid vara män) dominerar kvinnor genom att göra dem orörliga och beroende av männen kallas feeder. Männens roll är "feeder".
Fatta vad sjukt.
Och vad växer barnen upp i för situation?
Det enda sättet att göra det här begripligt är att erkänna att Donna i det här fallet bär på djupa obearbetade sår, liksom hennes man. Varför finns det här behovet? är en fråga som inte besvaras.
Tar under tiden ett steg tillbaka och inser att det är freakshow. Precis då slutar programmet.
Det som är fascinerande i det stora hela är hur amerikaner är programmerade till att i alla lägen slå sig för bröstet och vara stolta över sin situation. Att aldrig visa sig svag eller ha fel.
Oavsett om de har skitjobb, blir illa behandlade så påstår de alltid med sin självgodhet och påtvingade självklarhet att det alltid är ett aktivt val de gör.
"Jag vill det här"-liksom.
Som om de är med i världens största sekt och vill bli slagna.
Skulle inte tro det.

Liljevachs och mentala resor

Liljevalchsbilderna är faktiskt klara. Är inte så nöjd med dem. Inte som de som hänger på teatern. Fast jag hann jobba mer med dem och då blir det alltid bättre. Så nu är det klart. Anmälningsavgiften är insatt på konsthallens konto och bilderna ligger klara för utskick.
Var vänlig håll tummarna. Alla ni har.
Liljevalchs är en fjäder i hatten. De gånger jag har varit där har jag dock inte blivit särskilt inponerad av innehållet. Det är väldigt ojämnt om man säger så. Hur urvalsprocessen sker eller vilka kriterier man tittar efter vet jag inte. Och lika bra är väl det. Viss typ av strategi är inte min starka sida. Man blir lätt cynisk.
Det har gått några dagar sedan jag kom hem. Blev direkt inkastad i samma typ av aktivitet som jag lämnade - med andan i halsen. Har precis stigit ur duschen och passar på att skriva några rader medan jag torkar. Kan inte tänka klart. De bilder som ligger portionerar jag ut lite senare. Tänkte att helgen skulle bli ledig - typ - men det kan jag nog fetglömma.
Har så mycket funderingar runt Norge, familjen och förändringar i samhället. Jag kan "besöka" det mentalt vid tillfälle men det går inte att bära med sig det dagligen. Jag blir bara nedstämd då. Och är man nedstämd så fördelar man det på omgivningen också. Det blir tungt och slutligen cyniskt. Jo, faktiskt.
Vi ska ju alla dö.
Vad är kvar att leva för?
Äh, jag orkar bara sånt i portioner och just nu ska jag äta nåt annat.
Jag tog en långis i parken igår. Det var fint väder, liksom idag, och färgerna... Det blev ännu bättre med mina solglasögon.
Ska försöka hinna med en tur idag också. Trots två plåtningar.

Clown, skittidningar och lax

Bestämde mig på flygbussen igårkväll att hoppa av Fotomässan och självporträttet. Jag ligger efter med allt och jag måste stryka lite på agendan. Jag stryker clownen. Inte för att jag vill men det ska vara inne imorgon och jag har inte ens skickat in den för print på Crimson. Hinner helt enkelt inte.
Bläddrade i Aftonbladet och Expressen igår på flyget. Man kan konstatera en hel del. Ett är sant (inget jag kom på igår) det är två skittidningar. Helt enkelt.
Hur kan man fortsätta att skriva om till exempel Linda Rosing? Har inte hon om nån spelat ut sin roll? Fortsätt inte att gömma er bakom påståendet att ni skriver det "vi" vill läsa. Det är väl snarare så att "vi" läser det som skrivs. Per automatik.
Nu ska hon tydligen vara med i nån realitysåpa. Typ igen. Om jag fattade rubben rätt. Jag tyckte att hon satt och påstådde vitt & brett i media att hon skulle hoppa av hela cirkusen och bli flygvärdinna. Såååååå seriöst.
Sen blir hon sur när inte omgivningen tar hennes ord för face value!
Det är synd om människan.
Så synd.
Nåja. Jag köper Aftonbladet en gång i veckan, för att komma åt TV-tidningen som jag gillar. Även om de bara har två omslagsbrudar: Emma Andersson och Charlotte Perelli. Jag menar, hur många gånger har de inte varit på omslagen.
Slut med Linda, AF och Expressen.
Snart kommer Rödluvan med Rikardexpressen. Vilken tur jag har att få henne levererad vid dörren. Jag försöker verkligen inte utnyttja Rickardo. han sa att han ändå skulle ut och köra så vad ska man göra?
Snart ska jag äta lunch.
Tante Ruth är orolig att jag äter enahanda mat. Javisst. Om man äter allt så KANSKE man varierar sig något mer. Men de flesta människor jag känner varierar sig inte särskilt mycket. Inte när det gäller frulle i alla fall.
Efter lunch ska jag gå på promenix. Det verkar fantastiskt väder ute. Efter dagar av spöregn i Norge vill jag bara ut i solen.
Och mer information om lägenheten finns inte att orda. Makten ligger inte hos mig längre. Om det någonsin har gjort det.
I skrivande stund är jag tämligen lite less på hela cirkusen runt det här så jag känner inte alls samma entusiasm för detta. Uppskattar min vrå mer nu än när racet började.
Det är en ganska bra utgångspunkt vill jag mena.

Tilllbaka i stan

NU är jag tilbaka. Gnager på en kotlett medan jag landar. Jag & syrran har varit i Nordnorge, hos vår moster, tante Ruth. The one and only. Vi har inte bara rest långt rent geografiskt och avståndsmässigt - vi har besökt det förflutna. Nu är jag matt och har filmkameran full med stoff.
Det är skönt att resa bort. Man får perspektiv på saker och ting. Man kopplar bort, man kopplar på, man kopplar av. Man sätter igång andra delar av hjärnan och glömmer en del rätt viktiga saker som fladdrar omkring i vardagslivet.
Det är skönt att vara hemma och jag längtar efter min katt. Men vakten är på träning så jag får nog hämta hem henne imorgon.

Frilansare göre sig icke besvär

Frilansare göre sig icke besvär. Har precis blivit grillat av två styrelsemedlemmar. De kräver exakta siffersvar på min ekonomi och den är en frilansade sådan. Verkar inte godkännas. Inte nog med det. Den summan man tidigare har angivit som hyra lär bli ännu högre för man fick fixa badrumsgolvet också sa de.
Jaha.
Det är rätt obehagligt att bli granskad så där. Jag kände mig som en tiggare rent ut sagt.
Och mitt i allt detta - med oro och en massa jobb på gång - känner jag att (hur konstigt det än låter) det är betydligt lättare om de tar beslutet åt mig. Blir ledsen då. Djupt besviken.
Men just nu är jag så förbaskat utpumpad på allt att jag inte riktigt orkar med att ta det här beslutet själv.
Jag känner att jag springer som besatt för att hinna. Eller om man blir jagad. Ni vet, helt plötsligt vill man stanna och inte springa mer för man orkar inte med anspänningen.
Ta mig då!
OCh alla presumtiva hyresvärdar kommer väl att göra likadant.
Så jag är fjättrad och bakbunden.
Och jävligt, jävligt urtrött.

Sexleksaker, möten och clowner

Jag vet inte riktigt hur det här har gått till. Jag har för mig att jag skrev nåt igår och dan innan dess men nu verkar det som om jag inte har skrivit på flera dagar. Men det har varit smått hysteria - typ igen.
Och hur kommer det sig att jag har tid att skriva här då? Jo, jag gör det medans jag avslutar kaffet. Så är det.
På eftermiddagen ramlar två Må Bra:are in och vi plåtar sexleksaker i min säng. Hm. Mycket mer mjukt och fint än vad det kanske låter. Efter Silikon ochExpressen har jag vana på sånt här men nu var det ett tag sedan. Det var roligt, gick gescwint och Rödluvan ville vara med.
Vi fortsätter med lägenheten: idag på eftermiddagen ska jag gå på möte, träffa styrelsen som ska avgöra mig kreditvärdighet. Jag har ju bara bott här sedan januari 1995...
Igår kväll var vi kallade till möte i samlingssalen. Fastigheten skall säljas så småningom och vi var välkomna att svara på frågor. Jag och två andra grannar hade laddat. Samtidigt måste man ju hålla lite låg profil om man ska sitta och le dagen efter.
Om vi bortser från mötets anledning, vilket suger tycker jag, så var det rätt trevligt och intressant att se ens grannar samlade. Alla var ju givetvis inte där. De flesta känner jag till. Hej, hej i korridoren. En del har jag aldrig sett.
Så vi fick information. Välinpackad, välformulerad och välgrundad. Så man sitter där med en del av sina frågor besvarade och andra, tja ett frisserat svar. Man uppger ekonomi som en anledning och svårt att få tag på hyresgäster som passar kriterierna.
Kunde inte låta bli och säga/fråga/påstå att ekonomiproblemet kvarstår även om kriterier-problemet skulle vara löst.
En dam sa att genom att göra "lyx"-renoveringar så stänger man i samma veva ute just den grupp man var satt att hjälpa.
Jag kände mig tom efteråt.
Trött.
Jag har lagt ned ganska mycket tid på det här: peptalk med grannarna innan mötet fast lite och ingen tid fanns till det. Har därför suttit uppe sent på kvällarna för att hinna ikapp.
Så luften gick ur mig, som en berömd sufflé.
Kanske är det så att inget förändras, för hyresgästen, men jag som står inför en betydande förändring, kanske berörs extra noga.
Att då världens börser utanför rasar får mig att bli på djupet rädd. Är det dags att rädda ens små finanser? Är det då dumt att sätta sig i en dyrare lägenhet?
Men varje gång jag funderar på detta, särskilt de senaste dagarna har jobb ramlat in.
Jag vet hur fin den blir och vilket lyft det kommer att bli.
Så jag slår till.
Bara jag blir godkänd...
En annan sak som uppkom på mötet var att det tydligen finns bytesrätt. Så jag undersöker saken noga om ett nej hänger i luften.

Efter mötet sjönk jag ned i grannens soffa en tio minuter. Vi ville runda av.
Men där satt jag inte särskilt länge. Dags att sminka sig som en clown och fotografera. Vilket jag gjorde. Helt galet med tanke på trötthet. Men det är snävt nu, med tid menar jag.
Tanken var att jag, kamera, stativ och blixt skulle ned i källaren. Men med tanke på att styrelsen var nånstans i huset ville jag inte riskera att bli upptäckt. Hur stor hade min chans varit på en tvåa då?
Så jag riggade i mitt eget hem. Och roligt hade jag. Kollade bilderna sedan i datorn och skrattade åt min egen idioti och galenskap. Arrangerad sådan. I övrigt anser jag mig ju vara helt frisk.
Rödluvan ska på galej idag. Rikard svänger förbi och hämtar ädelstenen. Sen väntar Norge.

Katten Ådi

Jag lovade att berätta om katten Ådi i Norrköping. Hon är en gråvit blandning mellan skogsis och bonnkatt. Man trodde först att Ådi var en kille, därför fick hon namnet. Men så visade det sig att man var lite osäker på könet. Mer än osäker. Så det blev en tur till veterinären som också var osäker och sa att Ådi kanske var en hemmfrodit. Ådi fick behålla namnet och så småningom blev hon en kattjej. Det i sig kanske räcker för att göra Ådi unik men det var nåt annat mer vardagligt jag fastnade för.
När matte ska ut och promenera, följer Ådi ofta med. Hon går i koppel. Inte särskilt ovanligt men det ovanliga är att hon själv, likt en hund, hämtar kopplet och lägger vid dörren. Inte bara det: hon vill göra sig fin när hon ska ut på byn så hon hämtar sin snusnäsduk också. Koppel och snusnäsduk - nu kan vi gå ut!

I övrigt håller jag på med Liljevalchs-bilderna. Man kan vara deadline-junkie på vissa områden men att vara kosntnärlig på tid är inte en lyckad idé. Jag får liksom inte till det och det finns ingen ställtid. Den har redan passerat. Jag borde ha berett mer tid åt det här men ibland styr man inte över situationen men det är lögn för det mesta. Ibland väljer man bara fel.
Som nu.
Eller så är jag bara extra kritisk och fullproppad med arbetsuppgifter. Fueled by bacon. Visst stavas det så?

Hoppsan! Glömde skrivat nåt djupodlat idag. Har börjat rensa datorn. Det tar TID om nåt. Igår var dagen helt uppbokad med jobb men jag skriver en cliffhanger och berättar imorgon - berättelsen om katten Ådi i Norrköping.

Lilla Lurvot

Lilla Lurvot dog hos veterinären igår eftermiddag och det är så ledsamt. Hon var ett litet troll med mycket päls och attityd. Jättegullig hårboll som låg och gossade i gästsängen när man var på besök. Hennes plats annars var annars på soffan i vardagsrummet och Frasse - den andra katten - höll till på övervåningen. Tills Rödluvan kom på besök...

Lurvot är inlagd med dropp för observation. Blodprov och sånt ska tas och kollas upp. Usch! Hoppas det inte är så allvarligt...
Ikväll ska jag göra nåt svårt: fotografera en gospelkör med lila kåpor. Det hade inte varit lättare med röda. Det är svårt med gruppbilder. Alla måste titta in i kameran. Alla måste vara fokuserade. Det är svårt att rocka till en sån bild. Nu tänker jag inte bara ta bilder rakt upp och ned. Jag tänker testa långa slutartider med blixt. Det måste blir lite fart och fläkt. Gärna svett också om det går!
Det bästa är att det ska ske i kyrkan som ligger runt hörnet. Maximalt kort resväg.
Ska spela in Idol. Vet inte varför för det är så trist. "Artisterna" suger verkligen. Hur kan man säga det starkaste startfältet hittills? Möjligtvis det tristaste.
En helt annan sak: var lite låg igår och oroade mig för framtiden & ekonomin. Så ramlar det in fler jobb och jag väljer att trippa över bron när jag kommer till älven.
Och imorgon ska jag fakturera.
Show me the mooooooooooney!

Lurvot är sjuk

Börjar dagen helt fel: försover mig. Vad är det för sätt? Glömmer slå på alarmet, ni vet piggen upp.
Ställtid inför bildarbete. Dricker kaffe. Isabellas katt, Den Lurviga eller Lurvot kallad är sjuk och uppvisar symptom som kan innebära njurproblem av nåt slag. Jag blir orolig och hänvisar till veterinär och det är dit de ska idag. Jag vet precis vad de genomgår just nu: all oro.
Den Lurviga består av mer päls än kropp. Det är lätt att missa viktminskning då. Ja, jag håller mer än tummarna för att det är en åtgärd som går att reglera med annat foder.
I övrigt: börja dagen.

Johan Palm kommer tvåa

Tittar givetvis på "Idol" och undrar om juryn är förvirrade, drogade eller helt enkelt tondöva. Tittar vi på samma uppträdande? Och det går inflation i kritiken. "Du är en stjärna" är en replik som slängs hit & dit över bordet. Bah! Det starkaste startfärtet någonsin.
Men snälla nån! Man tar sig för pannan. Det är inte ens vanlig sockervaddsunderhållning när en av "artiserna" (de är wannabes än så länge) kör den totalt uttjatade "Bridge over troubled water". Det luktar skolaula i Motala lång väg, om ni fattar. Är det absolut ingen som kan rådgöra dessa vilsna tonåringar?
Dessutom var det sååååå dåligt att jag vred mig bland mina plommonfärgade kuddar.
Sååå dåligt.
Säger juryn det? Nä.
Alltså - det är sååå viktigt vilken låt som väljs.
Det finns egentligen bara två personer som än så länge håller ihop rent artisktiskt, som faktiskt har ett embryo till egen stil. Det är Johan Palm och rara Lars. Inte ens Anna Bergendahl får ihop det.
OK. De är in the making. De är unga. De trevar sig fram.
Sen undrar jag verkligen över varför de valde bort Laila Adele och kocken Alexander. Med tanke på att urtrista Jesper (den blonda backhopparkillen) och blonda Jessica Simpson-kopian tog platserna.
Som Julia Roberts påpekade i "Pretty woman" - "Big mistake. Huge".
Visst, en jury med CV som får musikvärlden att sluta andas. MEN förstå att det ligger en gömd agenda under bortet. Det finns ett koncept från USA som skall efterföljas och amerikanarna är otroliga på att få folk att följa franchisekoncept. Till punkt och pricka.
Johan Palm kommer att hamna på andra plats. För om det är som det brukar ska de i finalen sjunga en helt värdelös powerballad som skall sedan släppas på singel och sälja guld. Detta är slutmålet.
Hamnar Johan P på andra plats mår han bättre och gör en Amanda Jensen. Med andra ord: blir en säljande artist med bättre förutsättningar.