Fotograf - yrket för mig

Alla jobb har sina för- och nackdelar. Som fotograf finns det en hel drös med nackdelar; dolda och synliga. Men en stor fördel är att man regelbundet får träffa nya och oftast trevliga människor. Det finns heller inga arbetskamrater att irritera sig på och glöm tråkiga konferensmöten tillsynes utan mål och rikting. Och för att inte tala om märkliga pantomimer(!) som man fick utstå på Journalen när det begav sig.
Oj vad jag kan berätta stories från den tiden: om Läkis och Journalen. Personligheter, händelser och tveksamma beslut. Nåväl. Den tiden är förbi.
Nu handlar det om självständigt, fritt men osäkert arbete då uttrycket man är sin egen lyckas smed beskriver det hela tämligen bra.

Dagen Plus: Se ovan. Har löst tidstjorv på onsdag. Vitt vin i kylen.
Dagens Överraskning: Se ovan. Ett oöppnat fönsterkuvert. Jag väntar.
Dagen Neggo: Iskall vind. Trött. Axeln började bråka igen. Intresseklubben noterar.

Hatar ljud som inte är mina egna

Förresten - dagens HAT infann sig igår natt på väg hem från jobbet. Varför alla dessa snorungar med mobiler med högtalare? Spelar skithögt, äcklig techno (det spelar ingen roll om det så är Mika - jag är trött och vill inte höra).
Med fara för mitt liv bad jag dem sänka, tjejerna vänder sig och stirrar dumt och fortsätter.
Hade jag varit: beväpnad, full eller bara något störd hade jag blåst huvudet av dem särskilt den ena för hon började knuffas dessutom. Så hat till alla mobiltillverkare som gör livet surt för oss andra.
Hat till snorungar som inte kan ta en tillsägelse. Och ja, jag vet jag börjar bli gammal, med konsekvens att jag verkligen inte uppskattar höga ljud och vill inte bli exponerad till små tecken på att samhället glider i nedförsbacke. Det börjar med ljud och slutar med krig!

En påtår, någon?

ELO och ekrar

OK det är lite kallare idag, ett mindre bakslag men när den riktiga värmen infinner sig, när det råder tung och frodig juligrönska och du vill bjuda in lite lycka i ditt liv så har jag receptet.

Skaffa en mp3-spelare, har du en redan ladda den med ELO och cykla för allt du är värd efter en landsväg och tänk på 70-talet, minns tiden runt 77-79 ("Shine a little love" är från 1979), och tänk hur enkelt livet var då. Fatta att om du innehar rätt ålder så har du faktiskt haft möjlighet att uppleva ett bekymmerslöst liv. Och fatta att musik är den bästa tidsmaskinen. Cykla kan vara den nästbästa. Vilken frihet att bara trampa.

Varför är min cykel här i stan oanvänd?

Kattjakt är ett virus

En god vän har startat tillsammans med sin sambo en egen kattjakt. Plötsligt sitter jag på andra sidan linjen och säger förnuftiga inlägg i resonemanget. "Jag förstår precis vad du menar."
Att skaffa katt medvetet, det vill säga, kolla annonser och ge sig i väg till katthem är visserligen roligt och underhållande men ingalunda en lätt sak.
Har aldrig svarat på kontaktannonser eller nätdejtat (dejtat, punkt) men jag inbillar mig att det lutar lite åt det hållet.
Du spanar in en illa tagen bild, läser en kort beskrivning, du ringer, bokar tid och träffs. Med förväntningar höga som Everest ringer du på dörren - TA-DAH! Du tar fram noteringsblocket i huvudet och börjar bocka av listan: päls, färg, ögon, karaktär, charm, hur mycket goss, kön, vaccination, kastrering, inne/ute.
"Han är ju söt men verkar han inte lite ko-dum?"
Dejtar du folk inbillar jag mig i alla fall att du har lite tid, ni går på bio, fikar, utställning, dans whatever ochi bästa fall har ni ett prat som indikerar på en eventuell fortsatt romans. Men så länge du inte titulerar dig djurkommunikatör är det ju faktiskt lite som att köpa grisen (f'låt) i säcken. Vad vet du om krabaten du kidnappar och släpar hem i bur? För du vill ju inte enbart att det ska vara ett kramdjur du kan klämma på regniga dagar som soliga, du vill ha intellektuellt utbyte och en vinnande, charmig karaktär att bli underhållen av.

"Får jag ha honom på prov?"

Man pratar om kärlek vid första ögonkastet eller en stark känsla, en gut feeling om det är bra eller inte. Det är inte helt enkelt att avläsa sig själv när både känslor och intellektet skall samsas om tolkningsföreträde. När jag åkte från Nynäshamn sent en fredagskväll för två veckor sedan undrade jag varför jag inte kunde känna "yes!"min gut feeling var helt utslagen. Det finns nog många förklaringar till det.
Kanske det enbart handlade om mina egna förväntningar och att jag var tvungen att komma över dem.
Jag gillar röda katter. Men jag gillar svarta också. Jag gillar katter. Katter som vill kramas typ jämt, som kommunicerar, som visar prov på förståelse, som reagerar när jag säger "Ska du ha tonfisk?". Som vill vara med mig, som är nyfikna, sociala men ändå självständiga.
Jag gillar inte nakenkatter (katter utan päls - så befängt!), perser, spattiga eller tråkiga, högdragna raskatter.
But that´s it.

Jag letade Gribo. Men han var borta och det fanns bara bleka kusiner. Jag tog fram noteringshäftet och kom bara halvvägs i min avbockning. Sorry.
Jag letade Gribo och hittade en liten en som förenade det bästa från både Jum-Jum och Gribo men verkar ändå vara en helt egen individ.
Hon gossar, verkar fatta ordet "tonfisk" och "nej", ligger på skrivbordet, mjölktrampar, nyfiken men ändå lite rädd, busar med givna saker och rivs inte.
Hon är varken inte Jum-Jum eller Gribo. Men jag hittar spår av båda.

I småstaden kan alla höra dig skrika

Man vet att man bor i en storstad...

när det finns utrymme för en affär med bara headsets. Finns en sån runt hörnet där jag bor.

Själv vill jag bo i en stad som är mycket större än mig själv! Där det finns tillräckligt med folk för att kunna ha Restaurangernas dag, Tjejtrampet och Streets-marknad samtidigt. Och det är folkfest på alla tre ställena. Och ändå välja en helt annan aktivitet.

Sent igår skulle jag gå förbi Seven-eleven borta vid Konsum för frukostkomplement. I min närhet finns två såna affärer på Sveavägen att välja på men båda hade stängt! En för ombyggnad och en var bara nedsläckt och ingenbommad.

Blev förvånad och insåg med ens hur bortskämd man är med nattservice. Jag blir nästan förnärmad när jag stöter på patrull i mina inköp. Så fånigt!

Och just det här inköpet var varken viktigt eller nyttigt...

En gammal vän ringde igår. En sån där kompis som man känner ordentligt, som det inte gör något att man inte hör av på ett tag.

Blev serverad lite familjetrassel som gav mig lite distans till mitt senaste taskiga halvår.

Har slutit fred med kirurgen nu. Gjorde min efterkoll i veckan och det är som det är. Jag har börjat förstå om än motvilligt resonemanget runt min operation. Det här ska visst vara ett unikt fall.

Alla människor sägs vara unika och nu vet jag på vilket sätt jag har satt avtryck i den akademiska världen. Kirurgen har skickat rapport om mitt öga och upplevda färgskillnader till Houston, USA ("Houston, we've got a problem" ur filmen Apollo 13).

Mitt överklassproblem är att besluta vilken typ av reflexskärm jag ska köpa till min kamerautrustning.

Vill rekommendera en mysig, rolig men lite småtragisk (om än lite) film: Little Miss Sunshine. Vill varna för: Perfect Stranger.

När vi ändå är inne på film:

Varför göra femtielva Wallanderfilmer? Har de hört talas om uttrycket less is more?

Kanske tvätta manus lite och fila på intrigen.

Svensk film suger. Utom några undantag.

Nu=kaffe och ett par sockar för jag fryser om tårna.

Efter plugget - det fixar sig alltid

När solen ligger på i början av säsongen, tänker jag på skolavslutning. Det skapar en sorts rastlöshet som är svår att bemästra, fånga och beskriva. Den kryper inpå mig.
Saknar mycket som hörde den tiden till. Och är glad att slippa en del.
Frågade systerson hur det stod till i hans klass, på väg att sluta gymnasiet. Är alla målmedvetna och vet vad de vill och därmed skapar ångest hos dem som är förvirrade?
Nä. De flesta har ingen aning vad de skulle göra. Slappa och ta det lugnt, lät det som.
Annat var det på min tid. Ibland fick jag en känsla att det bara var jag som inget visste. Att alla skulle springa på given signal åt var sitt håll för att lämna mig övergiven i mitten. "Hallå? Vart tog ni vägen?"
Kanske är det samhällsklimatet som är förändrat. Kanske är det vi. Vad jag vet är att det så här i efterhand inte gör så väldans mycket att man till en början är LOST. Men det hade varit bra om nån hade sagt att det också fanns ett värde i det, ett värde i mig. Så många ångesttimmar man hade sluppit.

Dagens Plus: Benjamin kom på besök, Thaimat och glass. Urvarmt väder. Långpromenad till Scandinavianphoto. Rödluvan=mys.
Dagens Neggo: Djävulskt ont i min arm/axel.

Var tog pollenallergin vägen?

Pratade om teknikhets häromdagen. Vis av effekterna, tänkte jag mig för innan inköp. Mp3-spelaren pajade som bekant och på en ny tänker jag inte lägga många slantar. Varför då? Tja, jag tror inte en dyrare håller särskilt mycket längre än en prisvärd. Så jag hittade en för 299 kr (1gb - lagomt tycker jag) som är ute ur hip-listorna om den ens har varit med.
Mest krut har jag lagt på mina underbara hörlurar. Koss porta pro är luren om du vill ha ett schysst ljud.

Dagens Plus: Lön. Less musarm har jag nu intvesterat i en mer ergonomisk och förhoppningsvis passande mus åt mig själv. Varmt ute.
Dagens Neggo: Kommer inte på nåt! Jo, gapiga amerikanska tjejer på tunnelbanan. Täpp igen! Svettlukten som alla killar genererade inne på webhallen. Urk! Gympasal. Är det så ansträngande att stå i kö?
Dagens Överraskning: Ett schysst och mycket, mycket prisvärt objektiv på Scandinavianphoto skriker efter mig. Svåger och systerson har båda fått jobb!
Dagens jag-önskar-få-det-bortgjort: Återbesök hos ögonkirurgen. Det firas sedan med sushi.

Dagens Daily

Dagens Plus: Min gamla digitalkamera (huset) är sålt för det pris jag begärde! Må Bra ringer om mer jobb. Samtliga inbokade. Det är varmt ute.
Dagens Neggo: Mp3-spelaren har kajkat ihop.
Dagens Överraskning: Det finns knallgröna mp3-spelare.
Dagens Det-ser-jag-fram-emot: kvällens matgäster.

Dagens temp

Dagens Sötnos: okänd katt som hittades på nätet.

Dagens Plus: Rödluvan vill aldrig sluta att kramas!

Dagens Neggo: flamsiga tjejer på bussen. Varför så högljudda?

Dagens Överraskning: Ett bord jag har spanat in på IKEA är på väg att utgå ur sortimentet. Kostar nu 395 istället för tidigare 995 kr.

Teknikhets

Debatten härjar som värst i ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat - konsumtionshets. Tyvärr lär det väl bara bli en debatt för i affärerna trängs fula väskor på krokarna, väntar bara på dumma shoppingidioter. Nåväl. Det är en typ av shopping som rör mode och kläder. Om än värre är teknikhetsen som når nya höjder - hela tiden. Samtidigt kör fyran Klimatsmart. Håhåjaja. Ytterligheterna samsas så gärna på spelplanen.
Det jag verkligen stör mig på är när jag tvingas in i en ny köpsituation inte för att saken har gått sönder eller att mitt behov har ändrats, utan för att produkten och dess kringutrustning inte saluförs längre.
Jag pratar om min fotoskrivare. Skriver ut schyssta bilder, krånglar aldrig, sköter sig exemplariskt och färgpatronerna är separata, tack och lov.
Sedan några månader har stamstället Kameradoktorn haft problem med sin leverantör. Skaffade affärskonto på Scandinavianphoto istället och idag fick jag höra att det är så få som köper patroner till den här skrivaren. De har bytt upp sig, köpt nytt osv. så i framtiden kan jag räkna med trubbel.
Känner tusenlapparna fara inom kort. För det dröjer inte länge förrän jag verkligen måste köpa en ny skrivare inte för att den är paj som sagt utan för att det inte finns bläck åt den! När ska Epson, Hp och alla andra produktutveckla maskiner men behålla kompatibla bläckpatroner? Så jäkla kul är det inte att behöva köpa nytt hela tiden bara för att hålla epson-folk sysselsatta! GRRR.
Den riktiga ångesten infinner sig vid själva inköpet: på vilken prisnivå ska jag lägga mig om jag vill ha kvalitet men veta och förstå nånstans att jag måste byta ut prylen innan man egentligen har hunnit använda den för det pris den kostar?
Är det här acceptabelt? Luktar det inte lite tulpanhets? När börjar det brinna på rikt´?
För två år sen eller nåt köpte jag en billig dvd på siba. Betalade 500 pix för maskinen. Den tar brända by the way. Brorsorna satsade på lite finare varianter - dyrare men tyvärr inga brända skivor och ingen text.
Jaha.
För ena brorsan var det så att spelaren hängde ihop med hela högtalarsystemet. Skulle han behöva köpa en ny dvd-spelare kan han inte utnyttja det exklusiva ljudet...
Flera tusenlappar och problem. Jag betalade 500 kr. Skulle jag behöva byta ut den av någon anledning, är det inte en stor kostnad. Onödigt kan man tycka men jag blir inte ruinerad.
Så ibland är inte kvalitet (=dyrare prislapp) att föredra för tekniken ändrar sig hela tiden och du måste UPPGRADERA.
Fråga dig själv: blir du lyckligare och hur länge varar lyckan? Varför köper du? Vad försöker du uppnå?

Ha! Hade jag inte rätt? Säsong två av Prison Break slutar med att Michael sätts i fängelse i Panama. Tillsammans med stalker-agenten.

Söndagar är inte så farliga

Man kan ha långa uppehåll med vissa personer utan att relationen tar skada och med andra fungerar inte ens några veckor. Hade en megalång fikastund med gammal vän idag som jag inte har sett sedan födelsedagen förra året. Detta uppehåll gav inga problem.

Inser att jag har för få bilder på Gribo och JumJum och allt beror på att jag alltid kände att det inte skulle bli några bra bilder, så jag lät helt enkelt bli att fotografera. Måste komma över min kräsenhet och låta Rödluvan figurera mer på bild. Och varför i fridens namn spelade jag aldrig in dem? Och mamma. Mammas röst.

Dagens överraskning: Min kompis avslöjade kommande flytt, barn och föräldrar.
Dagens plus: Det verkar som att jag får sålt min gamla kamera. På tisdag eftermiddag vet jag med säkerhet. Eller som Sune sa, man kan inte pusta ut förrän man har pengarna i handen.
Dagens neggo: Borde jag ha valt/krävt multifokala linser istället?
Denna ständiga miniångest att välja fel och bli lurad.
Somliga vilar på
musmattan.

Kort minne

Ibland skriver man ned viktiga koder på en lapp och lägger den på ett fiffigt ställe.
Problemet är att man aldrig kommer ihåg var...
Fiffigheten har sina begränsningar.

En lottovinst löser mina bekymmer

Har precis spelat på lotto. Har väl inga stora förväntningar. Inga alls. Men desto roligare och vidlyftigare dagdrömmar runt en eventuell vinst. Om det var hysteriska resor till NewYork och ny lägenhet som stod på önskelistan tidigare, så har den ändrats helt nyligen. Det handlar om stora summor men mindre flashig.
Om jag vann (beror på hur mycket), skulle jag öronböj köpa ut mina syskon ur dödsboet efter mamma. Jag skulle ta över huset, fixa det som behövs renoveras men bibehålla stuket på inredningen. Och jag skulle anställa en vaktmästare, en hustomte som skottade snö om vintern, klippte gräsmattan i juni, spolade i toaletten och vattnade blommorna och annat runtikring. Och när jag hade semester skulle han eller hon få betalt men slippa göra dessa sysslor, för då var det min tur.
Den som blev anställd skulle inte vara en familjemedlem. Då skulle det inte bli ett jobb, bara nånting man klämmer in i agendan "när man ändå åker ut till Vittjärv".
Nånting att drömma om när man sitter på tunnelbanan en blåsig dag i april och funderar hur den närmaste framtiden ser ut.

Prison Break

Evighetsserien Prison Break går in i en ny fas: de blir inlåsta i ett fängelse i Panama och ska fly även därifrån.
Har inte hänt men visst vore det ytterligare ett sätt att hålla liv i en serie som tuggar tomgång. På andra plats efter Lost. Grey's anatomy riskerar ett liknande öde om man inte aktar sig. Går det att undvika?

Dra i mungiporna

Jag tråcklade mig ut till ett välkänt institut i morse för att plåta en "expertbild", för en tidning jag frilansar regelbundet åt. Ett rent och skärt "brödjobb". Man knäpper kort och fyra veckor senare (när man nu skickar räkningen...) ligger limpan på bordet. Inga konstigheter. Har gjort det förr, typ.
Anade oråd redan i telefonen. Så snar han låter, tänkte jag. Svarar på frågorna med enstaviga ord. Likt en unge som blir intervjuad i Hajk, varje journalists mardröm. Borde vara det i alla fall.
Kortfattade och torra människor har en förmåga att krypa under mitt skinn. Då har jag möjlighet till två saker: bemöta dem på samma sätt (jag är charmig och babblig, so not!) eller som jag för det mesta hamnar i, hälla på lite olivolja och charma Dressman-byxorna av folk. Det brukar funka. Man säger klämkäcka saker, får dem avslappnade, strör några gracer, inte så att jag ljuger mer lyfter fram positiva egenskaper eller "va fint du har".
Det är klockrent.
Solid as a rock.
Men nähä. Inte idag. Inte med den här mannen.
"Så du forskar i hetsätning", säger jag lite trevande (har inte fått artikeln eller läst den).
Han mumlar nåt oförståeligt. "Nja, jag vet inte riktigt vad de skriver om".
Tystnad. Jaha.
Jag ber om att få gå ett varv för att hitta bästa fotohörnet.
"Men det går väl bra härinne", säger han.
ALLA tidningars redaktioner vill i regel undika typiska kontor med dammiga pärmar och sånt. Inte så himla kul på bild.
Aha! Han vill att jag avslutar det här FORT. Men gissa vad - det vill jag också!
Han säger nåt om fotografering och jag frågar om han blir intervjuad ofta, verkar så med tanke på vad han säger.
"Det ringer journalister hela tiden". Och stackars dig då.
"Vill du att jag tittar in i kameran?" frågar han och jag förklarar om tilltalet till läsaren bla bla bla.
"Man skulle inte kunna ha bilderna centralt så man slapp fotografera om".
Man tar sig för pannan.
Well hello?
"Det skulle vara om ni hade en pressavdelning. Det innebär också att ni valsar runt i tidningar med samma tröja och bildutsnitt".
"Fast det finns ju Photoshop", säger jag med ett litet irriterande skratt.
Inte ens här tinar karln upp. Och jag vill inte ge komplimangen om att det verkligen inte finns någon anledning till korrigering och kloning för hans del. Varför strö pärlor till professorer?
Och nånstans där inom mig sjunger jag Photoshops lov. Det finns nämligen ett filter som heter liquify eller "gör flytande". Med det verktyget kan du med precision dra i sura mungipor och därmed rädda en sur deg.

Där skulle historien kunna sluta här men på vägen hem funderar jag: är det här en egenskap eller har jag blivit utsatt för härskarteknik? Förhurdetnuär så kan man med skev inställning till bemötande, styra och manipulera omgivningen till osäkerhet. En maktkamp helt enkelt. Säkert vanlig i forskarvärlden, politiken och näringslivet. Med det är ingalunda något isolat.
Spärra upp ögonen och notera om det händer i ditt vardags liv. Upp med handen, rör inte min självkänsla, och framförallt stjäl inte min energi.
Jag fick betalt för det idag men när sånt händer i ditt privatliv är det ingen som frågar efter din F-skattesedel.

Livet genom en gulgrönlins

Det dummaste på länge måste vara beslutet att sätta in två olika linser i ögonen på en fotograf varav den ena linsen var gulgrön och den andra neutral. Tack och lov att man har gått kursen "Ta ingen skit". Jag är den enda som har märkt skillnaden och klagat på ingreppet!
Ett pilotfall.
Unik i världen.
Hm.
Tre starroperationer på två ögon, inte illa! Nu kan jag då meddela att världen är kalibrerad efter ett neutral, alldeles vitt och genomskinligt filter. Mina ögon är synkade med varandra. Rent som snö men jag kan inte läsa. Mina gamla (endast ett halvår gamla glasögon) hänger en bit nedanför halsen i ett senilsnöre som en krycka i tillvaron.
OM någon känner för att sponsra mig med pengar så titta hitåt. Det senaste halvåret har det runnit ur händerna pga resor, dödsfall, veterinärer och glasögon. Det blir blodpudding och ravioli ett tag framöver.
Men nu - en bulle! Som god tröst i tillvaron.

Men Gud jobbar inte den här människan? Jo udda tider. Koncentrerad juice.

SJ, SJ gamle vän!

Har precis bokat en resa åt brorsans kompis (ja ibland leker jag resebyrå också. Vi hade jäääääätte mycket att göra runt julen i år).
Från Varberg (hu! får gåshud av förklareliga skäl) till Bussiga Boden. 750 kr tycker jag är billigt. Det är nästan så att man undrar what's the catch? Missade jag nåt?
Det är så olika vad resor inom Sverige kostar. Mellan Gbg och Stockholm är det ibland hutlösapriser. Kan det vara så att Boden inte är poppis eller att den som sätter priserna inte alltid är nykter? En praoelev perhaps? Jag bara undrar. Det går aldrig att räkna ut. Godtyckligt som kön till ugnarna, om ni ursäktar den drastiska jämförelsen.
Annat var det på min tid minsann: röd avgång må-tor och lör. Svart som satan fredag och söndag. Inget tjafs, inget knussel, inget "du som bor på udda husnummer". Det var enkelt. Sen inträdde en era av kaos, då SJ:s personal inte hade någon koll på vad deras chefer hade bestämt. Då var det verkligen "du som bor på udda husnummer"-stuket.
Det var cirkus varje gång.
Jag åkte SAS istället.
Sen kom Internet. Nu kan man boka själv och slippa en del av tramset. Visst finns här patruller, fråga bara nån i rulle (slang för rullstol). De kan berätta historier!
Åsså stackarna i Norrland. På SJ:s hemsida kan man inte boka tåg norr om whatever. Nä det är Connex som kör skruttiga tåg till norra Sverige. Gå vidare till en annan hemsida. Klicka dig mustrött.
Utöver det så har man stängt biljettkontoret i Boden!
Det största stressmomentet för mig är när min moster i Norge kommer på besök till Vittjärv med en enkel biljett. "Snälla, kan inte du hjälpa mig med returen" (eller om hon ska vidare till Örebor eller nåt.)
Hjälp! Vem kör och var och hur många olika biljetter behövs och är det spöstraff om man köper på tåget? Biljettkassan är ju bortmonterad.
Boden har som slagord "Fördel Boden", vit text på grön botten vill jag minnas. En gång i tiden hette det "Bussiga Boden". Jag tyckte det lät lite ironiskt som Tack för det Televerket! Det kanske var någon annan som klagade. Det Bussiga försvann och Fördelen kom till.
Men vad är ett namn egentligen? Boden har rest sig ur askan och sjukhuset i Sunderbyn har nog slutat att sjunka.
Somliga politiker i Norrbotten kan sluta se sig oroligt över axeln. Skillnaden mellan en hjälte och en förrädare är en fråga om tid.
Lär Napoleon ha sagt.
Kaffe? Det tackar man ju inte nej till!

Jag är ingen försäljare!

OK . Det kanske är jag som har noll koll på tillvaron. Har satt in en annons på min ena digitalkamera, endast huset då jag har tagit objektivet till en ny, flashigare sak. Kollade runt innan jag la mig på ett pris. De svar jag får är från snubbar som försöker dumpa priset med 1500 kr! Är det rimligt? Mitt pris är 4000 och deras 2500 kr.
Javisst - 2500 kr är ju mer än inga slantar. Under tiden ligger huset i fotoväskan till ingen nytta. Men...
Vad ska man göra? Jag vill inte att de ska få rätt... Maktkamp in i minsta detalj.
Vad går livet ut på? Att tillförskaffa sig makt. Bibehålla den och redusera andras. Nä.

I natt hittade Rödluvan Gribos gamla fjäderpinnar. Det var länge sedan jag hörde bus på natten. Det är som flera knop nu. Och då menar jag inte mig själv.
Började dagen med en klick Voltaren.
Ska jag iddas masa mig iväg till Dataprince för en mus med trackball?

Kalsongläge

Rödluvan är hur gossig som helst. Redan. Hur ska det bli sedan? Arbetsmoralen sjunker med henne i närheten. Det är inte många knop här.
Ute skiner solen men det verkar lite "kallt" om man jämför med tidigare dagar. Fann en mus med trackball på Dataprince för en schysst summa slantar. Man kanske blir fri värken i armen så småningom.

Dagens Plus: Må Bra ringde om jobb.
Dagens Neggo: Mira accepterade bara 8 bilder 42. Och jag som försökte vara kreativ...
Dagens Överraskning: Må bra ringde om jobb. Fem stycken!

Livet går vidare

Ok jag har efter värsta kattjakten via nätet, ont som f-n i högerarmen. Försöker vila men är lite beroende av dittenochdatten på nätet. Alltså. En voltarenkräm låg och skräpade i ett hörn tänkte: det kanske fungerar. Det funkade inte på foten när jag hade ont i den men det här kanske funkar. Döm om min förvåning: voltaren rockar! Kanske Zon är likabra?

En annan sak: jag har efter kort men jävligt intensiv jakt funnit katten. Jamendetharjagjuredanskrivitom. Hon är verkligen en kalaspingla och en blandning mellan Gribo och Jum-Jum.
Jag kommer att berätta mer om henne ju mer jag lär känna henne.

Dagens positiva: Det finns katter efter Gribo.
Dagens neggo: Jasså?
Dagens överraskning: Voltaren!

Det här är Gribo!

Eftersom det mesta i mitt liv rör sig runt päls, tänkte jag att den här sidan skall vara någon sorts tribute till Kungen över alla katter - Gribo. Vi har eller hade en drottning också men henne, svarta Jum-Jum, presenterar jag sedan.

Alla djurägare älskar "väl" sina husdjur, säger att de är bäst i världen och vi har en såååååån fin kontakt. Tittar man sig runtomkring så stämmer inte riktigt det påståendet. Om vi bortser från det mest uppenbara; katter (i det här fallet) som blir övergivna och slängda på den bildligt talade soptippen, så finns här en massa olyckspälsisar som hamnar i situationen "husse och matte har ändrade familje förhållanden" eller "vi jobbar så mycket, har inte riktigt tid" eller "vi väntar tillökning". Jaha liksom.
Jag har inte inblick i alla detaljer, det kanske är förmätet av mig att dömma men för mig, i min värld har dessa människor förbrukat möjligheten att använda sig av uttrycket: min katt är bäst! Han/hon är såååå fantastisk. Vad vet du om det? Och är det så - behandla katten därefter!

Jag fick Gribo i vuxen ålder. Han kom till mig när han var 7 år. Gribo (eg.Greebo) var döpt efter en litterär förlaga, vars namnstavning jag inte blev bekant med förrän långt senare. Då var stavningen G-R-I-B-O redan djupt inpräntat i mitt sinne. För mig blev det signifikant, att när han var hos mig var han Gribo. Och när han var hos sin förre ägare under min semester (vi hade delad vårdnad) intog han antagligen sin gamla roll- med allt vad det innebar- och fick heta Greebo en månad eller så.
Gribo flyttade in till mig och Jum-Jum efter några besök. Han fanns sig snabbt tillrätta i min säng. Varje dag busade katterna på mattan så tussarna flög, och samsades i korgen med varm tvätt.
Gribo var lite mer försiktig än tomboyen J-J. Han följde med henne ut i korridoren, men ett hastigt ljud fick honom att springa in i lägenheten igen. Jag tänkte på det rädda lejonet i Trollkarlen från Oz.
Han följde med till Älta, i bur på bagagevagn tillsammans med JJ. I Älta låg han mest och gäste i solen. När så JJ begav sig på korta och långa promenadstråk, stannade han kvar på tomten. Han lämnade aldrig gårdsplanen. Det var inte hans stil.

Efter ett tag hemma hos mig utvecklade han fyrtass-massage. Gribo mjölktrampade i vad som verkade vara timmar. Varje kväll gav han mig en omgång på ryggen. Ett sätt om inte annat att mäta kloklippardags. Ibland härjade han runt i hårbotten så man vaknade med en jättetova i nacken.

Det jag upptäckte tämligen omgående med Gribo, var att han var mer än en katt. Ibland när vi låg i sängen, mittemot varandra, kändes det som om det var en människa därinne, där bakom ögonen. Han var intelligent, förstod vad jag sa, hängde med i resonemang, förstod när jag förklarade vad jag skulle göra: skillnaden mellan ärenden, resor och jobb. Jag förstod att han förstod mig. En slags överenskommelse. Jag har träffat katter både förr och nu och inte en gång har jag känt den där mänskligheten bakom kattfasaden. En total närvaro och intelligens. Funderingar och tankar.

Jag förstår nu att det är den här kontakten som gör att jag har sörjt så ofantligt mycket, och de som inte har djur eller upplevt något liknande kan inte förstå detta. Vilket jag heller inte kan begära.

På nåt naivt sätt verkar man tro att allt ska vara för evigt. På det viset är vi människor vampyrer. Å andra sidan lever vi emellanåt som om var dag vore den sista.
En dag förra sommaren när jag satt på mammas altan i Vittjärv, for det över mig att nåt var annorlunda. Att allt som jag såg det just då skulle förändras. Att den stora tomheten stod inför dörren. Jag satt på en madrass och sa till mamma att det är så mycket jag vill göra att jag blir stressad. Jag vet inte var jag ska börja. Eller fortsätta. Jag trodde då att det kanske handlade om mamma. Att mamma blev mer och mer frånvarande i sin sjukdom. Att det kändes mer och mer som om jag var ensam.

I mitten av augusti förra året insjuknade Jum-Jum i vad som skulle visa sig vara njursvikt. En vecka senare var hon borta. Min svarta lilla livskamrat, min första katt, som jag hade delat så mycket med, försvann helt plötsligt. Jag började spökhöra hennes pingla, såg konturerna av henne i ett par svarta byxor slängda på golvet. Gribo la sig under sängen och tycktes sörja och jag gjorde detsamma framför dataskärmen. Vi hade lite svårt att mysa ihop. Jag fick nästan dåligt samvete och tänkte: vad hade gjort om jag hade fått välja. Kom ihåg filmen "Sophies val". Hur en kvinna under pistolhot (andra världskriget) var tvungen att välja mellan sin son eller dotter.

När den mest akuta sörjetiden tonade ut, kröp han fram och la sig på skrivbordet under lampan. Allt var inte som vanligt. Nu var trojkan en duo.

På mycket kort tid tycktes kontakten fördjupas ännu mer. Märkte mer och mer hur ogärna jag ville göra något utanför min egen lägenhet. Jag ville i princip bara jobba, sitta vid datorn och ungås med min "sambo", min Gribo.

När JJ gick bort, försvann en stark karaktär och en hel mängd med aktiviteter som bara hörde henne till. Jag saknade inte bara hon, hennes päls, lukt och hennes tassar i mitt ansikte, hennes mjau och starka vilja, jag saknade det bara hon och jag gjorde ihop. Precis på samma sätt hände det med Gribo men helt plötsligt var jag totalt själv. Ingen alls. Ingen att trösta mig med som jag hade tröstat mig med Gribo när JJ och mamma försvann. Plötsligt fick Gribo ta allt. När han dog, dog Jum-Jum och mamma en gång till. Och den kommande sorgen över att riva upp mitt föräldrahem rann också över mig som en chockvåg dagarna innan påsk. Precis när Gribo dog, revs allt sånt upp. En gång till.

Gissa om påsken går till historien som den hemskaste i mannaminnne. Snacka om långfredasstämning.

KattJesus dog!

Kattjakt

En hysterisk vecka och ännu mer hysterisk helg är till ända. Jag var väl medveten om att jag rusade fram i hundranittio men inte säker på om den osäkerhet som bubblade under ytan var riktig, hade med Gribo och alla tragiska händelser att göra eller om en sorts gut feeling försökte säga mig något.
Det började med katthem i Vaxholm. Hade spetsat in mig på Husman efter att ha terapisurfat hela påskhelgen. Men han låg högt uppe på ett skåp och darrade av rädsla, med öron slickade mot huvudet. Ingen Husman alltså. En gigantisk Rinaldo låg bekvämt och jäste i köket. Med åtta år på nacken tackade jag för mig och gick vidare. En grå/vit frodig herre Sami var däremot gossig och gnydde "ta mig jag är ok". En sköldpadds tjej, med penselstänk över hela sig visade på bästa charmen.

Andra katter, vildkatter, behöver massor med tid och tålamod från personalen för att nå den åtråvärda nivån "klappbar".
Någon dag senare var det dags för Fisksätra katthem. Vis från förra gången, väntade jag mig inte denna anstormning av klappbara, supergossiga, hemtama katter som stalkade, charmade och strök sig mot mina ben: "ta mig, ta mig". Inga vildkatter utan olycksbarn med päls med stora krambehov.
Jag snubblade ut och tänkte hur ska det här gå?
Senare på dagen blev det en privatvisning i Sköndal. Hade för stora förväntningar och gick ut med ett "jag ska fundera". Inget fel på Zacke & Zazza men de var, med handen på hjärtat, inget för mig.
Dagen efter skulle jag äntligen till Nynäshamn. Till Nynäshamn åker man dvs jag annars om man ska vidare till Gotland. En gång i tiden lastade man bagagekärran full med diverse medeltidspryttlar och begav sig. Nu är man alltså ute på kattjakt.
Men till Nynäshamn vill man inte åka utan att vara föreberedd på en bökig färd.
Början var mitt fel. Jag gick till stationen och väl framme upptäckte jag att mitt tunnelbanekort, det korrekta, låg hemma i lägenheten.
Hem igen.
Tog ett senare tåg som dessutom var försenat, missade anslutande tåg i Västerhaninge, fick ta en ersättningsbuss med en chaufför som uppenbarligen inte visste var min pendelstågsstation låg någonstans! Äntligen kom jag fram, alldeles försenad och mer skulle jag bli.
Men där i Nynäsgård fanns alltså lilla Findus. Feldöpt efter att ha först trott henne om ett annat kön.
Och hon var superfin, gossig och jättesöt.

Men på vägen hem, relativt sent bland skrålande ungdomar, började jag känna... ja vaddå? En osäkerhet, ett snurr i huvudet, en magkänsla, en saknad efter Gribo. Den som ligger där hela tiden och maler och maler. Folk säger att jag ska KÄNNA magkänslan men den är i upprört läge just nu. Kan inte avläsa nåt alls. Eller kanske kan men inte vågar.
Dagen efter ringde jag matte till Findus (the name has got to go!) och frågade om jag fick ha henne på prov. Javisst och lugnet la sig.
Så var hon hemma hos mig. Åmade & kråmade sig fick pussar, klappar, och pälsborstning.
Sen vet jag inte vad som hände.
Råkade dagen efter gå ut på "omplaceringar" igen och såg... Baloo! En Gribo-kopia, kastrerad hankatt med världes goss-behov.
Helena! skrek jag- jag måste ringa!
Och vips satt vi på tunnelbanan ut till Farsta strand för att hämta katt nr 2. Var det klokt? Brukar jag springa åstad på detta vis? Nej. Helt plötsligt blev jag tokig och skulle ha tillbaka mitt kattliv, livet med två katter. Hm...
Baloo skulle jag ha på prov, bestämde vi, för det finns en katt därhemma.
Baloo - stor, röd hane, ingen Gribo-kopia, kanske en kusin.
Hela arrangemanget föll inte väl ut. Stackars Findus, som jag nu hade bstämt skulle heta Rödluvan, sprang under sängen och morrade burdunton (lät som en förbipasserande bil) och Baloo fräste som fan.
Där låg dom och vaktade på varandra. två supergossiga katter och ingen ville vara i sängen med mig!
Så började det gå upp för mig: det här arrangemanget är inte bra. Visst det kan ta en-två veckor för katter att acceptera varandra. Ibland går det inte alls. Men det var inte särskilt klokt att tvinga någon av oss tre att vänja sig på detta vis. Ingen av katterna var hemmstadd och jag började känna magen i omlopp.
Efter timmar av terapiprat, tålamodsprövande vänner fann jag tillslut svaret som jag redan förstod men inte kunde tyda ordentligt: Baloo - hur fin han än var - var tvungen att åka hem.
När det beslutet var taget, telefonsamtalet avslutat då inföll sig lugnet. När så Baloo, efter en kort vistelse, försvann ur mitt liv - kom en chockad Rödluva fram under sängen: hon åt, kissade, drack och ville gossa i hundranittio.
Nu ska vi två lära känna varandra först. När det så är dags för en till katt - närdetnublir - kattunge eller ej då tar vi beslutet. Inte nu. Nu är det Rödluvan som gäller och det blir inte lätt att axla Gribos fantastiska mantel.

Godnatt!

OK. Nu har jag fattat lite av det här. Nu går jag och lägger mig. Utan Gribo. Utan ryggmassage. Ensammast i världen.
Schlagertips! "Imorgon är en annan dag". Djupa tankar av Niklas Strömstedt.
Och imorgon går vi på Kattjakt.

Tjafs den 11 april

Gud här sitter jag med en piratkudde i knät, ett tomt glas på bordet och ont i ögat efter operation den tredje i raden och undrar vad jag håller på med. Jag som tidigare har skrattat åt bloggare. Ska jag också köpa en lika ful väska som Paris H har av rena förskräckelsen eller välja det hela av smak och nyfkenhet? Jag bloggade en gång i tiden fast då kallade jag det för krönikor, som jag skickade till vän i Avesta/Alvesta - blandar ihop konstant - allt samlat i fina pärmar månadsvis. Före min tid. Före MIN tid. FÖRE min tid. Eller kanske Före min TID. Skitsamma.