De som känner mig vet vad jag tycker om tatueringar.
Jag känner massor med folk som har tatueringar - i olika former och mängd.
Motiven varierar, en del är snyggare än andra. Eller mindre fula - om jag får vara så... rak.
Jag tycker tatueringar rent generellt ser ut som hötorgskonst - sånt som de flesta inte hänger på väggen hemma men gärna karvar in i kroppen för tid och evighet.
Det här är min åsikt.
Såg på TV för några veckor sedan, man diskuterade att det inte finns någon reglerad marknad för varken tatuerare eller plastikkirurgi.
Vem som helst kan slå upp dörrarna och börja praktisera!
Jag blir fortfarande förvånad över att det finns folk som är i sån avsaknad av... ja, jag vet inte vad. Ödmjukhet? Självransakan?
I Huddinge finns en tatuerare som berättar i en tidning (drog ut sidan och har glömt dess namn) jag citerar:
"Allt började när hon själv ville ha en egen tatuering men inte hade råd att gå till en professionell studio. Istället beställde hon en billig tatueringsmaskin från Kina, slog sig ned vid köksbordet och kavlade upp den vänstra armen. Snart övade hon vidare på pojkvännen och när äve kompisarna kom för att bli tatuerade så började hon ta betalt."
Tydligen hade hon talang och det gick väl bra. Men herre gud! Ska det gå till så här?
Idioti!
Men det finns en ny tatueringstrend, enligt Metro och det är den här: att ta bort tatueringen, särskilt vanligt är det att folk ångrar sitt tilltag direkt efter.
Den typen av tatueringar som man vill ha bort är namn & texter samt den hemska 90-talstrenden - i svanken. Många vill också ta bort taggtråds- och tribaltatueringar,
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar