Vaknade med Arvo Pärts übersorgliga musik, inte bara i huvudet utan i hjärtat.
Vill bara gråta.
Dokumentären "Första världskrigets sista soldater" tog knäcken på mig. Samma musik.
På 90-talet plågade jag mig mycket med Pärtans skiva Festina Lente.
Vid
ett tillfälle fick jag nog. Det var när Jum-Jum stod ute på
fönsterblecket och höll på trilla ned i asfalten. Jag tog tag i hennes
svans och drog in henne.
Sen var det slut med Arvo.
Tills härom dagen.
Resten av eftermiddagen lyssnade jag på Sweet istället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar