11 april Instängd och bortglömd

Jag läste en artikel när jag var 11-12 år.
Det handlade om en grekisk kvinna som hade suttit fastkedjad i familjens källare i 29 år på grund av en utomäktenskaplig affär med en man (möjligtvis gift) i byn.
Föräldrarna stängde in henne.
Och när de sedan av ålderdom avled, tog brorsan över fångvaktarrollen.
Det var en jordkällare och hon hade knappt några kläder på kroppen och var skitigare än ett troll.
Hela byn visste om det.
I år hade man tydligen hört vrålen från kvinnan men ingen vågade säga ifrån.
Till slut fick en granne nog.
Väl befriad visade det sig att hon har fått sådana djupa psykologiska men att hon aldrig blev sig själv igen.
Vad nu självet var, efter 29 år.

29 år.

Det enda sättet jag kunde relatera till det var att titta på min bror och tänka: hon har suttit inspärrad i sin egen smuts lika länge som han har levt.

Ungefär samtidigt läste jag en annan artikel om en pojke som av sina föräldrar blev inlåst i ett skitigt rum i en ladugård.
Han hade tydligen bråkat med sina tvillingsystrar en gång för mycket, så föräldrarna låste helt enkelt in honom.
Där låg han i en säng i åtta år, vill jag minnas att det var.
Till grannarna sa man bara "han är inne och leker".

Man undrar hur det är möjligt - att inga myndigheter undrar var pojken är, skolan till exempel.

Dessa två berättelser hade jag i huvudet när jag vaknade 05.23.
Jag undrar varför.

Jag undrar vad som hände med den pojken idag. Hur han mår.
Han kan inte heller vara normal.

Människan som varelse är så grym.
Här ryms både himmel & helvete.