Alex har nämligen gjort avbön (gammal nyhet), skrivit en seriös bok, med ett seriöst omslag, utformat med ett seriöst typsnitt.
Det verkar som att han numera vill bli tagen på allvar efter att ha pajkastat sig fram i tillvaron med sin debutblogg.
Den han sedan la ned.
För att börja med en ny, en kort tid därefter.
Jag läste aldrig bloggen.
Bara blotat åsynen av av honom (och hans bror) gjorde mig lätt illamående. Och då syftar jag inte på hans utseende. Det är tämligen ointressant. Eller borde vara det.
Så fyra år senare väcks min nyfikenhet. Den slumrande beteendevetaren i mig vaknar och jag som både är intresserad av och rätt kunnig i populärkulturella ting, borde ju ha tagit del av nåt så omtalat.
Men jag gör det nu.
Alex Schulman kan skriva.
Han är välformulerad och vitsig och smart.
Det ÄR underhållande.
Men han är överklassigt obehaglig och rätt ofta onödigt elak.
Han är den typen som håller god min bara för att skratta åt dig när du har gått därifrån.
Jag hatar såna människor.
De är inte bara falska. De är otrooooooooooooligt fega.
Alex Schulman är en feg människa.
Jag tror inte ett ögonblick på hans avbön. Jag tror däremot att han stötte på patrull i lilla kändis-Stockholm och insåg att ballongen höll på spricka.
Kanske inte underligt om Henrik Schyffert valde att först bjuda honom på sin 40-års fest bara för att sedan ta tillbaka inbjudan med orden "Det var ett skämt".
Har ni hört uttrycket "sandlåda"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar