Precis när jag har hunnit vänja mig att människan finns i samma kommun, drar hon vidare.
Det enda positiva med det - förutom hennes egen härliga upplevelse - är att jag kan åka och hälsa på henne.
En annan kompis åkte på jobbuppdrag till Santiago de Compostela, runt förra helgen. Med guide skulle han vandra lite utmed den välkända pilgrimsleden.
Men bagaget kom bort och där stod han i Pradaskor, läcker jacka och lap topen under armen. Regnet öste ned.
Jag ser det framför mig. Hur han går där nedböjd i den pinande vinden, med halsduken förtvivlat lindat om huvudet.
Jag kan berätta att han tog inte ett steg på stigen innan utrustningen var på plats: vandringskängor, regnställ och skavsårsplåster.
Det tar cirka trettio dagar att gå hela sträckan, typ 78 mil.
Min kompis hann med 2,5 mil.
De trettio dagarna (låter bibliskt, eller hur?) är liksom uppdelade i tre faser: Det tar tio dagar finnan kroppen bryts ned. Ytterligare tio dagar för psyket att "krascha". Och tio dagar för att bygga upp skiten igen.
Om man stannar hemma är man helt intakt!
Fast då utan upplevelse.
Allt handlar om upplevelse, eller hur?
Inget går upp emot det.
Fast sovsal, brunt vatten och blåsor... Låter inte New York som ett bättre alternativ?
(OBS! Varken min bild, hans eller plåtad denna säsong).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar