23.10 i går kväll ställde man in alla tåg från Skarpnäck. Ersättningsbussar skulle visst gå.
Jag tittade ut genom fönstret regelbundet under kvällen. Få människor kom och gick. Såg ingen buss. Så jag antog att t-banan rullade.
Vilket misstag.
När det var dags att ge sig av, klockan var 23.40, möttes jag av skylten i tunnelbanan. Killen i luckan ville inte prata, knappt svara på frågan om det fanns nån buss och hur frekvent den gick vid den här tiden på dygnet.
Där stod jag. Totalt ensam. Hela Skarpnäck låg öde & övergivet, sov under ett iskallt snötäcke. Det kändes som en blandning mellan "The day efter tomorrow" och "The Road".
Och det var -18 grader.
Jag ringde taxi.
www.aftonbladet.se
Idag är jag så lättad och glad över att vara hemma och inte planera en enda tur med tunnelbanan. Och by the way - alla sträckor ovanjord är inställda.
Det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt.
Jag är hemma och kurerar min förkylning och inser att så här trist liv lever jag, när enkel transportdramatik med SL livar upp tillvaron.
Men den här typen av händelser kan jag faktiskt vara utan.
Det gick ju bra ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar