Det är min dop dag idag. För 43 år sen döptes jag. Tycker för övrigt att dop är överskattat. Är det nödvändigt i ett modernt samhälle? Av alla traditioner vi gör per automatik, är dopet det mest överskattade. Och om man dessutom inte tror... Vad ska det då betyda?
Jag lär aldrig stå inför beslutet.
Har bättrat på hårfärgen idag. OK men inte riktigt vad jag var ute efter.
Lite om hårfärg.
När jag var unge och tonåring, led jag av att vara rödhårig. Så fort jag fick och kunde, färgade jag håret... blont naturligtvis. Men jag har kladdat med en mängd olika färger. Vid två tillfällen har jag också gått hårmodell. Ironsikt nog färgades då kalufsen - röd. Som en räv typ.
Av två elaka killar (den ene ironiskt nog också rödhårig) fick jag några smeknamn jag inte gillade särskilt mycket.
Mallos kusin kallade mig för "Eld i håret". Jag svarade med att ignorera honom i typ tre år. När de andra tjejerna ramlade in hos Mallo för att officiellt kolla in hennes samling av Kitty-böcker men inofficiellt spana in henne kusin, höll jag mig stolt därifrån.
Stolthet och smeknamn.
Men att vara rödhårig har andra egenskaper som inte passade på 80-talet: svårigheten att bli brun.
Det var en annan sak man led av. Alla pressade i solen, en del låg på foliofiltar, inkladdade i tropical oil. Det luktade bränt fläsk över hela stranden.
Men brun blev man inte.
En solbränna är alltid fin men när det blir för mycket, särskilt om man är äldre och har en benig, senig kroppsstruktur ja, det känns so out-dated. Lite white-trashigt, om man får säga så.
Idag är jag rätt, i det avseendet i alla fall. Och jag har för länge sedan rökt fredspipa med hårfärgen. Faktum är att inget annat är lika fint.
Så min favoritfärg när det gäller kläder och inredning är fortfarande vinröd men det är i en alldeles särskild grön nyans som passar mig allra bäst. Den finns sällan i affärerna.
Aldrig får man vara riktigt glad!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar