Såg en engelsk miniserie i tre delar.
Puttrade på spänningsfullt som bara engelska deckare kan göra.
Vardagsrealistiskt etc.
Kikade på klockan... men hur ska de hinna rap up this case? tänkte jag.
Sen var det som om manusförfattaren tänkte samma sak.
Shit, shit, shit liksom. "Vi måste slänga in en förklaring så typ tre minuter innan slutet": Den sörjande pappan var mördaren.
Där satt jag som ett fån.
Ännu mer fånaktig kände jag mig efter att ha upplevt slutet av den omtalade filmen "Martha Marcy May Marlene ". Jag trodde det blev datafel helt enkelt.
Då kan ni gissa hur osnyggt det var.
Ikväll ser jag den vresiga tanten Vera lösa brott.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar