Alice Copper, skateboard, Picasso och Särla

Käkar frukost och tittar på CNN. Intervju med Alice Cooper. Han har blivit moralist på gamla dar, fyller snart 60 år. När fan blir gammal blir han religiös. Han kanske har varit moralist hela tiden. På senare tid har han börjat spela det orock'n' rolliga "sporten" golf! Han är i gott sällskap: han rabblar en radda med rockrävar bland annat Bob Dylan och Iggy Pop.
Vad är det med golf som fascinerar så?

Igår i tunnebanan händer följande: längst bort i vagnen står ett gäng tretton-åriga grabbar med varsin skateboardbräda, sådana som är förbjudna att rulla runt med i tunnelbanevärlden. Givetvis tappar en snorunge kontrollen över sin bräda varpå den rullar hela vagnen igenom för att krocka med min högra fotankel. Aj. Det gjorde ONT. Jag tar upp brädan och snör den av ren och skär ilska i väggen. Ungen kommer springande för att hämta den och jag skriker åt honom: nu kanske du fattar varför det är förbjudet att hålla på med sånt här i tunnelbanan, jävla snorunge!
Fast jag ångrade mig.
Jag skulle ha tagit brädan och kastat ut den på spåret i Skärpnäck och gått därifrån.
Vad härligt det kändes att skrika åt nån som förtjänade det.
Men jag behöver inte en till fot som gör ont.

Tittar vidare på Idol. "Varför bryr du dig" kanske du tänker men du blir upprörd över nån annan petitess.
Jag undrar varför juryn måste envisas om, särskilt Svartling, att visa sin uppskattning genom att häva ur sig: "x, jag tycker du är en stjärna".
Vaddå stjärna?! De har ju för sjutton inte gjort nåt ännu! De är råmaterial i bästa fall. De kan sjunga (bästa sångarna hittills), en del är snygga och ser coola ut (efter mallen) nån har en självklar närvaro och säkerhet.
Men stjärna?
Vet du hur få stjärnor vi har - egentligen? Men i och för sig, med tanke på hur många riktiga stjärnor som finns (pratar stjärnhimmeln nu) så är det väl i sin ordning att Svartling kastar ur sig sånt där.
Tänker bara på tidningsrubriker: "idrottstjärna fast för rattfylla". Jaha, då är det målvakten i Korbilombolos seniorlag som har dragit i sig lite ur punkdunken.
Det går inte bara inflation i nya artisterwannabes. Det går inflation i allra högsta grad i de ord vi använder när vi uttrycker oss.
Tillbaka till Idol.
Om man är observant och det behövs inga högskolepoäng för det kan man se hur TV4 vinklar sänd tid till att vi ska fokusera på vissa "idoler". För att detta inte ska bli helt uppenbart, väljer man ut några som man följer trots att de senare åker ut. Lite för spänningen och för att inte bli stämd, fast sånt händer ju inte här. Moraliskt stämd. Man vill ju INTE tappa tittare. Som om det vore en risk.
Alexander (den glada kocken med grekiska rötter) och den adorable Henning är exempel på sånt.
Så har vi f d såpatjejen Marie Picasso. En gång för fem år sedan fick jag i uppgift av Silikon att fotografera henne i underkläder tillsammans med hennes dåvarande pojkvän Benjamin. De krälade runt i Seamaires säng på Roslagsgatan.
Jag tror att hon redan då nämnde att hon ville sjunga, hålla på med musik som det heter. Jaha tänkte jag - ska du göra en Emma.
Hörde inget om henne sedan.
Nu undrar hon med gråt i halsen hur länge hon skall få betala för att hon var med i Big brother. Jag kan förstå henne. Absolut. Vi andra gör misstag utan att kameran är påslagen och hade den varit det hade jag börjat knarka för länge sedan. Fy så många dumma saker man hade hävt ur sig i en intervju, jag som babblar så mycket och blir kompisintim med folk på två röda sekunder.
Hon har säkert försökt sätta igång en mediekarriär utan resultat för folk har tänkt på alla andra såpakändisar som åker land och rike kring och sprutar champange i fejan på festande ungdomar i Motala och Tranås.
Många stängda dörrar.
Och suprise. Tjejen kan sjunga. Inte bara halvbra utan helbra. Hon är svinduktig. Tonsäker och har en vairerad klang. Men risken finns att hon faller bort för hennes idoler är Aguilera och Beyoncé. Och tjejer som har dessa till idoler, har en röst, ett utryck men inget mer, överlever sällan. De försöker både i stil och tonläge härma sin idoler till ingen nytta.
Hon är, precis som många andra aspiranter, en tom, vacker och funktionell skål redo att låta sig fyllas med trevlig musik. Men om ingen musik behagar komma i deras väg, står de år ut och år in på hyllan och är bara tomma, vackra, funktionella men oanvända.
Under tiden får Marie Picasso världens mediahausse. Hon pratar om att hon sjunger i underläge men just nu är det tvärtom.
Hon har sedan tidigare bytt namn från tråkiga Pettersson till Picasso, sticker ut minsann. Hon är söt, fotogenic och kurvig. Och sjunger bra.
När "hela svenska folket" skall skilja agnarna från vetet, hamnar andra också färgstarka individer med mindre mediatid obönhörligen i skuggan av fröken Picasso.
De skjuter i underläge, inte hon.
Nu är det så att Marie kommer att komma långt, förmodligen topp tre. Men hon vinner inte. Det brukar inte tjejer göra, Agnes till trots.
En annan brud som man fokuserar på är en jättesnygg tjej som heter Särla och som också kan sjunga. Tyvärr har hon lite av ett porrigt R'n'B-stuk över sig. Svartling blir helt till sig i trasorna och vill göra en platta omgående.
Suck, tänker vi andra.
Hon kommer långt men vinner heller inte.
Slutligen: det finns ett manér i sättet att sjunga som blir så tydligt när man sjunger acapella. Det är ett pressande och gnällande och stönande. Ett sätt att lägga in känsla i sången som egentligen bara vittnar om en sak: kompiering. Samma sångare (tjejer i regel) slår också takten med handen som håller i mikrofonen i bästa Whitney Houston-stil.
Jag tittar vidare.